Lina Tjernlunds hus i Norrfjärden utanför Piteå är i ständig förändring. Är det inte en ny tavla på väggen så kan Lina ha möblerat om, målat en vägg i en ny gråblå nyans eller låtit något av de tre barnen ändra tema i sitt rum. 

– Jag vill hitta och skapa miljöer där man trivs. Jag vill inte leva ett liv där det handlar om att jag ska konsumera mig till det perfekta hemmet – skapandet är drivkraften, inte ytan, säger Lina. 

Hennes mamma ändrade ofta om hemma och hennes pappa var snabb att hjälpa till. Linas syster lärde henne att rita sitt rum skalenligt och klippa ut små möbler, som hon sedan gav nya placeringar med hjälp av häftmassa. Vilken möblering blir bäst? 

– Det handlade inte så mycket om konst, utan om skaparglädje och kreativitet i hemmet.

Lina ritade, målade och gjorde små figurer i cernitlera. När tonåren kom och det var svårt att passa in på högstadiet, kunde hon ta sin tillflykt till det kreativa. 

– Jag hade inte ord för det då, det var bara något jag gjorde i min vardag. Jag har alltid velat skapa och fastnat för det vackra.

För några år sedan sökte Lina ett jobb som hon hoppades få men inte fick. Framtiden var oviss. 

– Jag funderade fram och tillbaka och min man Rickard sa: »Du kan väl bara vara hemma och vila?« 

Ett år för vila fick det bli och Lina började på konstlinje på Framnäs folkhögskola. 

– Under småbarnsåren var jag jättetrött och hade inget kreativt »go« alls. Folkhögskoleåret fick mig att hitta tillbaka till måleriet, minns Lina som snabbt började fundera i termer av företag och konsten som inkomstbringande. 

– Jag tänkte hundra steg för långt. Det var ett bra och viktigt år men nu är jag betydligt friare i mitt måleri. Jag har landat i att skapande känns positivt och fridfullt. Tidigare kunde jag känna en stress över att prestera och söka andras gillande och bekräftelse. 

På sitt nuvarande jobb, som pedagog i Norrfjärdens församling, har Lina initierat en dag som kallas »Kravlöst måleri« och handlar om just det.

– Vi förknippar ofta skapande med att resultatet ska bli fint. Redan på bildlektionerna i skolan jämför vi våra alster med vad personen som sitter bredvid gjort, och vi fortsätter att bedöma produkten. Men det är själva skapandet, att vi får vara i den processen, som är välgörande. En del människor har fått en större dos av hantverksmässig skicklighet, som det står i Bibeln, men alla har en del av Guds skaparkraft i oss. 

Lina vill inte glömma att hennes konstnärlighet är en gåva från Gud. 

– Vilken kärlek och omsorg han visar när han ger sina gåvor! Fokus dras så lätt till oss själva, inte minst inom musiken ser vi hur människor upphöjs för vad de kan. Jag får vara ett verktyg – men det är Gud som ska ha äran. 

Ett sätt att släppa kraven har för Lina varit kaffemåleri, att blanda pulverkaffe med vatten på en palett. Ju mer kaffe, desto mörkare nyans. 

– När jag målar akvarell har jag högre förväntningar och tänker att jag befinner mig i »akvarellmålarfacket« och ska prestera därefter. Med kaffe är det mer tillåtande och jag vågar experimentera mer. Det blir dessutom ett behagligt resultat, när allt går ton-i-ton ger det en fridfullhet över bilden, lite som en blyertsteckning. 

I ateljén som ligger i en friggebod på gården, står en påbörjad målning som föreställer dottern Doris. Fotot som fungerar som förlaga valde Lina för att träna på att måla vatten. Hon ställer ut, säljer prints och målar porträtt på beställning – ibland med kaffe – men det största för henne är det som händer under tiden hon målar.

– Måleriet öppnar upp någonting, det blir ett sätt för mig att umgås med Gud. Jag får ta del av Guds närvaro genom att vara i skapandet – det hör ihop med att han är Skaparen, den stora skaparkraften. 

Som häromkvällen. Hennes man Rickard, som är pastor i EFS Norrfjärden, jobbade och Lina funderade på vad hon skulle göra. 

– Jag hade tänkt kolla på någon serie men jag gick till ateljén istället. Jag satt och spelade gitarr och sjöng och det rann över till att jag målade en tavla som jag hade liggandes. Det är sällan jag i förväg tänker att det ska bli en stund med Gud, men han möter mig i det. När jag målar eller ritar försvinner tankarna på allt annat, det gör mig mottaglig. Ofta har jag jättemycket att säga när jag ber, det kanske är därför jag upplever en sådan frid när jag är tyst. Då har han en chans att nå mig. 

Musiken betyder mycket för Lina, hon har gått på Musik­högskolan och har ofta lett lovsång i olika sammanhang. Hon kombinerar ofta sitt målande med musik, antingen spelar hon gitarr och sjunger själv eller så lyssnar hon på instrumental lovsångsmusik. 

– Jag upplever att det leder mig till ett samtal med Gud. Men jag har lågt självförtroende när det kommer till att höra Guds röst. »Äh, det här är mina egna tankar, jag kan väl inte ha den gåvan?« tänker jag. 

Bilder dyker ändå upp i Linas inre och på sistone har hon skrivit ner dem som återkommit. 

– Mitt bildminne är starkt – jag kommer alltid ihåg ansikten även om jag glömmer namnen – så det kanske är logiskt att Gud talar genom bilder. 

När vi möts har Lina börjat måla en av de återkommande bilderna med oljefärg och palettkniv. På duken framträder olika byggnader, och i mitten Jesus som strålar av ljus, omgiven av klara färger.

– Det är jättesvårt, eftersom jag i vanliga fall använder mig av förlagor när jag målar och nu ska använda mig av en inre bild. Men under tiden jag målade berördes jag starkt. 

Andra berörs också av hennes skapande. Häromveckan kom en bekant till Lina hem till henne och sa att hon tänkt mycket på hennes tavlor sedan hon var där sist.

– Det är ett kvitto på att mitt skapande är något levande. Det känns som ett litet frö; tänk om Gud vill använda mig, tänk om han vill förmedla något genom konsten? 

Lina ber att hon inte ska falla tillbaka i gamla mönster av prestationstänk. 

– Det handlar, som i allt, om att hålla sig nära Gud. 

• Della
• Twittra