Sista ande­taget – början på något nytt

Kerstin Oderhem skriver om att leva med ett evigt perspektiv.

I dagar sitter jag där vid mammas säng och tittar på hennes andning. Älskade, underbara mamma gör sin sista sträcka i sitt liv på jorden. Andetagens upphörande är det som till sist skiljer henne från detta livet.

Många gånger hade vi pratat om denna stunden och om hennes förväntan på det som skulle komma. Hon var trygg i förvissningen om att Jesus bär genom död till liv. När vi tror på Jesus får nämligen livet större dimensioner. Det sista andetaget innebär en ny början. 

Jesus säger i Johannesevangeliet kapitel tio: »Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem och de känner mig, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand.« Att dö i tron på Jesus är att för evigt vara i hans hand.

I våra kyrkor talar vi mest om livet här och nu, och så behöver det vara. Vi behöver urskilja Guds handlande i vår vardag men vi behöver samtidigt påminnas om de oändligt mycket större perspektiven.

Världsnyheterna kan ibland göra våra sinnen avtrubbade. Men om vi lyssnar noga hör vi det hela tiden, berättelserna om människor som dör. Alla har det gemensamt att de tagit sitt sista andetag. Livet här är över och bara Gud vet vad som fanns i den människans hjärta och hur det blir med evigheten.

De eviga perspektiven – hur talar vi om dem och hur låter vi dem påverka våra liv redan nu? 

Bibelns berättelser hör samman från början till slut. I Första Moseboken blåser Gud in sin livsande i människan och i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, är vi åter hos Gud. Däremellan beskrivs livets alla olika skiftningar – komplext och utmanande och ibland alldeles underbart.

Att leva sitt liv mellan Bibelns första och sista kapitel är en möjlighet för oss alla. Då börjar jag i identiteten, att vara skapad till Guds avbild. Gud ser mig och känner mig, redan som foster. Sedan går vi genom livet, Gud och jag, hur än livet kommer att gestaltas. Och till sist är jag tillbaka hos honom. Detta kan bli vår levda erfarenhet som ger hopp och framtidstro.

Dessutom gör det något med vår blick på medmänniskan. Alla är vi nämligen på väg. Det enda vi vet om livet med säkerhet är att vi en dag ska dö. Är vi då bärare av hoppet är vi på väg in i en ny början.

Om detta måste vi berätta: framtiden är ljus och lång!