En av de saker som slagit mig när jag hållit föredrag om Luthers teologi är att en del aldrig tycks komma åt vad den handlar om. Nu finns det givetvis sådant som kan tillskrivas bristande förmåga hos föreläsaren (undertecknad), men samtidigt finns det något i luthersk teologi – och inte minst Luthers egen teologi – som kan vara svåråtkomligt. Ett närmast ensidigt negativt omdöme om Luthers teologi har för övrigt även präglat en del akademisk teologi när den låtit samtidens tänkande, kunnande och vetenskap begränsa vad som kan sägas. Luther och traditionell luthersk teologi har uppfattats som självmotsägande och utan möjlighet att ge några väsentliga bidrag till dagens teologi. Det var den typen av framställningar av Luthers teologi jag mötte i början av mina egna universitetsstudier en gång i tiden.

Vad är det då som kan uppfattas vara så problematiskt i Luthers teologi? En sak som för många komplicerar förståelsen av Luthers teologi är att han ofta talar i paradoxer. Till exempel lyder den välkända centrala tesen i skriften En kristen människas frihet: »En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är en tjänstvillig tjänare åt allting och var man underdånig.« Om det enbart hade handlat om detta uttalande hade Luther säkert varit mer lättsmält för många, men han talade på ett paradoxalt sätt om snart sagt allt i sin teologi. Han älskade att ställa upp begreppspar som åtminstone vid en första anblick tycks vara motsägande. I Luthers efterföljd har luthersk teologi fortsatt arbetat med begreppspar som lag och evangelium, syndare och rättfärdig, världsligt regemente och andligt regemente, inför Gud och inför människor, tro och gärningar och så vidare.

Det naturliga för många i vår samtid är att tolka dessa paradoxala uttryck disjunktivt, det vill säga som att det är ett antingen-eller som gäller. Med en sådan tolkning kommer man inte att förstå Luther eller luthersk teologi. Den framstår när man tittar på den med »antingen-eller-glasögon« som mycket märklig och osammanhängande. Den blir ologisk och kommer inte att ha utrymme för några nyanser utan bara ett digitalt »av« eller »på«. Människan kan till exempel uppfattas pendla mellan att vara syndare och rättfärdig, och frågan som ställs blir hur luthersk teologi ska ha det egentligen.

För den som i stället förmår läsa Luther komplementärt – det vill säga så att de paradoxala ordparen får uttrycka två perspektiv som gäller samtidigt – blir det en holistisk teologi som rymmer livets alla sidor. Det blir en teologi som just genom dessa paradoxala uttryck håller ihop hela den skapade och på samma gång både syndafallna och gudomliga verklighet som den kristna människan möter både i sig själv och i sin omvärld. Det blir en »både-och-teologi« i stället för en »antingen-eller-teologi«.

Ett ord som dyker upp lite här och var i luthersk teologi är simul – ett latinskt begrepp som kan betyda »samtidigt«, »på samma gång« eller »både och« – som konkret påminner läsaren om hur teologin ska förstås. Det mest kända simul-uttrycket är Luthers ord för att beskriva den kristne: simul iustus et peccator (samtidigt rättfärdig och syndare). Denna sats blir närmast obegriplig om man tänker att en kristen är rättfärdig och syndare i samma bemärkelse. Ska man förstå uttrycket behöver man se att det handlar om människan betraktad ur två olika perspektiv. I den vertikala relationen, den till Gud, är den kristne helt och hållet ren och rättfärdig. Denna relation är en gåva som Gud skänker henne genom Jesus. Människan sedd utanför Kristus, i sig själv, är en syndare. Det handlar om två olika infallsvinklar på samma människa. Vad man ser beror på vilken vinkel man väljer.

En luthersk nattvardssyn kan också bäst förstås utifrån en form av simul: den som tar emot brödet och vinet tar samtidigt emot Kristi kropp och blod. Därmed dras en linje mot såväl en romersk katolsk nattvardslära där bröd och vin upphör att vara bröd och vin och blir enbart Kristi kropp och blod (transubstantiationsläran), som mot en renodlad symbolisk förståelse av nattvarden där det endast är bröd och vin som tas emot och man enbart minns vad Jesus gjort.

Ett annat simul i luthersk teologi är att den kristne är insatt i Guds båda sätt att styra världen: både i det andliga och det världsliga regementet. Hon har dubbla medborgarskap, både i Guds skapelse i denna värld och i Guds frälsnings rike. Dessa ska inte ses som varandra uteslutande.

Listan på alla typer av simul, samtidigheter och både-och, som finns i luthersk teologi kan göras mycket lång. Poängen med dem är att de hjälper mig som kristen att tolka hela livet med alla dess komplikationer i Guds ljus, att se Guds frälsningsverk i denna komplexa värld, att förstå hur Gud verkar i och genom sin skapelse. Det blir en realistisk kristendom som ser syndens komplexitet utan att ge upp inför den. Tänker man efter är det egentligen djupt bibliskt att se på det kristna livet med ett simul: Jesus talar om att den som vill finna sitt liv måste mista det, Paulus talar om styrkan i svaghet, Johannes om att den kristne inte syndar men inte kan säga att hon är utan synd och så vidare …

Den som inte förmår omfamna de lutherska (och bibliska) paradoxerna kan givetvis vara kristen, men går miste om ett djupseende som gör det något lättare både att se Guds närvaro i livets komplexiteter och att förstå sig själv! 

• Della
• Twittra