Ofta är det unga som får äran för det som händer i ungdomssammanhang. Det låter ju rimligt, för det är ju trots allt unga som rör sig i ungdomssammanhang. I mindre församlingar får man ofta som ung höra att »det är väldigt roligt att se er ungdomar på gudstjänsten« eller att »det vore roligt om ungdomskören sjöng oftare i kyrkan«. Att få bli uppmärksammad är ju alltid roligt, det är ju kul att höra att man sprider glädje! Men uppmärksamheten är ofta baserad på att man är just ung.
Ens egen ålder känns inte alltid relevant som ungdom, medan det kan vara det främsta fokuset i en församling.
Är det här ett problem? Nja – i sig självt tror jag inte att det är det. Det är sant att ålder kan ge en otrolig skillnad i synsätt på olika saker, så att helt bortse från det i olika sammanhang kan bli lite snett. Men jag tror att det är viktigt för ens egen utveckling att få ses och användas i de gåvor man har, inte bara den ålderskategori man tillhör.
Jag fick under våren 2017 frågan om att vara lägerchef för Sandvikengårdens Allhelgonaläger. Som 20-åring kändes det som ett enormt förtroende, men jag var villig att ta emot det eftersom jag kände ett stort stöd från dem som frågade mig. Utan att ha stenkoll på resten av Sverige tror jag att det är ganska ovanligt att fråga en 20-åring om att vara lägerchef – och kanske ännu mer ovanligt att en stor majoritet av ledarna som lägerchefen i sin tur rekryterar är under 25 år.
Anledningen till att det här fungerade och att det blev ett enastående läger är att det finns en fantastisk inställning till unga människor på Sandvikengården. Unga får chansen att utmana sig själva och sin tro genom att ta en ledarposition. Det är däremot inte bara det faktum att de är unga och får vara ledare som får det hela att fungera. Det börjar i att någon i en högre ledarposition ser de gåvor en person har och är förkämpe för dessa, alltså hjälper personerna att växa. Så är det med allt ledarskap, och på Sandvikengården råkar det bara vara väldigt många unga som blivit sedda. De som kommit före oss har vi all anledning att tacka.
Men främst tackar vi honom som har gett oss kraft, Kristus Jesus vår herre, för att han fann oss värda förtroendet och tog oss i sin tjänst. Vår herres nåd har flödat över, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på – och jag är övertygad om att det är på grund av vår tillit till honom som Sandvikengården får växa. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet. Amen.
Einar Schelin, Distriktskonsulent
EFS och Salt Västsverige
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet