Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.

Ty som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst. Under tiden före floden åt man och drack, gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken, och ingen visste något förrän floden kom och förde bort alla. Så blir det också vid Människosonens ankomst. Då är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ena tas med och den andra lämnas kvar. 

Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer. Det förstår ni ju att om husägaren visste vid vilken tid på natten tjuven kom, skulle han hålla sig vaken och hindra honom från att bryta sig in i huset. Därför måste också ni vara beredda, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen. (Matteusevangeliet 24:35–44)

 »Så överlever du domedagen« var rubriken på omslaget till tidskriften Illustrerad vetenskap för några år sedan. I numret var hoten mot mänskligheten graderade. Läsaren fick också konkreta och handfasta råd. Största hotet var en pandemi som hade fått risknivå fem av fem möjliga. Rådet var: »Tvätta händerna och håll dig borta från andra.« Kärnvapenkatastrof fick en trea på riskskalan och rådet här var: »Sök skydd i en källare och stanna inomhus i nio dagar.« Ett annat hot var utbrott av en supervulkan, med nivå ett i risk på den femgradiga skalan. För att bäst skydda sig vid ett massivt vulkanutbrott var rådet: »Bege dig långt bort och skydda ögonen och munnen.« Ytterligare ett hot togs med i artikeln: asteroidnedslag med risknivå två. Här var rådet: »Be Gud att forskarna kan få asteroiden ur kurs.« Detta var den enda religiösa koppling som fanns i hela artikeln, fast den hade en term hämtad från den kristna tron – »domedagen« – i sin rubrik.

Domedagen behövs

En domedag förutsätts vara en dålig nyhet, synonymt med död och undergång. Ett skäl somliga anger till varför de inte tycker om kristendomen är att tanken på Gud som domare upplevs så negativt och kärlekslöst. Men budskapet om en yttersta dag och domen är i kristen tro faktiskt inte dåliga och onda nyheter utan goda nyheter.

Tänk vad som händer om det inte finns någon fungerande rättsinstans i ett samhälle. Så är det i länder där rättssystemet har kollapsat, där det inte finns någon fungerande maktutövning. Sådana länder flyr människor ifrån. Det är länder där detta är fallet som människor flyr från. När brott och övergrepp inte får påföljder blir livet outhärdligt. Just tanken att rättvisa till sist måste få skipas använde den tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kant som ett slags gudsbevis: eftersom vi inte kan se att rättvisa skipas här i tiden, behövs Gud som garant för att den till sist ska upprättas. 

Samtidigt finns en kritik mot att Gud framställs som en straffande domare som dömer och straffar. Tanken i den kritiken är att om Gud beskrivs på det sättet, blir det legitimt för hans efterföljare att använda våld för att få sin vilja igenom. 

Ett svar på den kritiken ges av en av de mer internationellt uppmärksammade teologerna sedan några årtionden tillbaka, kroaten Miroslav Wolf, verksam vid Yale-universitet i USA, som själv upplevde Jugoslaviens sönderfall i ett inbördeskrig med hämndspiral efter hämndspiral av eskalerande våld. Wolf skriver att det medel han sett, som var verksamt mot hämndspiralerna, var just tron på en Gud som till sist skulle skipa rättvisa. Bibelord som »Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång. Ty det står skrivet Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren« (Rom 12:19) var viktiga här. Wolf skriver: »Om Gud inte vore vred på orättvisor och svek och slutgiltigt satte stopp för våldet vore han inte värd att dyrkas.«

En första punkt blir att vår värld faktiskt behöver en dom. Rätten måste få segra. När vi tänker utifrån detta perspektiv blir slutsatsen att Gud behöver gripa in. Ett gudsingripande som sätter stopp för alla orättvisor och oförrätter är faktiskt goda nyheter.

Vi klarar inte domen

Denna punkt leder till en naturlig följdfråga: Om det kommer en dom, hur ska det då gå för mig? Det är nog klart för oss alla att vi många gånger varit offer, blivit utsatta för andras felaktiga handlande och blivit lurade eller utnyttjade på olika sätt. Men har jag själv inte också använt andra för mina egoistiska planer? Och kanske är det så att när jag själv blivit utsatt för något riktigt kränkande, har jag inte bara rättmätigt ropat på rättvisa och upprättelse utan även på hämnd.

I bergspredikan säger Jesus: 

Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld (Matt 5:21–22).

Åtminstone genom våra tankar avslöjas vi. Vi är inte bara offer; vi är också skyldiga. Samtidigt måste vi säga att frågan om vår skuld är komplex. Vi sitter många gånger fast i de nät som består både av vår egen synd – som tar sig uttryck bland annat i egoism och feghet – och i de »system« som orättfärdiga sammanhang utgör och där det är mycket svårt att vara rakryggad och göra det rätta. Hur ska vi, som både bär på synd och sitter fast i syndens strukturer, klara att möta den dom som vår värld så väl behöver? 

Detta är den andra punkten: jag kommer själv inte undan vid en fällande dom som världen behöver. Det är givetvis därför som en dom känns så obehaglig.

Jesus på de anklagades bänk – om evangelium för rövare

Efter andra världskriget blev frågan om hur skulden skulle hanteras mycket aktuell bland tyska kristna. Många hade gått med Hitler. Andra kände skuld för att de hade lytt order fast de egentligen inte ville. Åter andra bar på en kollektiv skuld för vad deras land hade gjort. En tysk luthersk präst och författare, Günter Rutenborn, skrev en kort pjäs – Jona tecken – som bearbetade frågan. En dimension i pjäsen följer linjen att ingen vill bära ansvaret och ta skulden. Alla bara följer order. Det är alltid någon ovanför som egentligen bär ansvaret. Det hela utvecklar sig till en rättegång mot Gud. 

En brittisk teolog, Steven Travis, skrev om och utvecklade en liten del av pjäsens centrala handling till en novell, Den långa tystnaden. Scenen i novellen är en vidsträckt slätt inför Guds tron där mänskligheten finns samlad på den yttersta dagen. Den fråga man diskuterade var om Gud hade rätt att döma dem. Gud hade det bra i sin himmel. Han hade inte lidit som de människor som fanns där inför hans tron. Man överlade och kom fram till följande krav: för att Gud skulle ha rätt att bli deras domare måste han genomgå samma lidanden som de. De beslöt därför att Gud skulle dömas till att leva på jorden – som människa. Man radade upp villkor efter villkor som alla byggde på att låta Gud få vara med om allt det onda de som blivit mest utsatta hade drabbats av: att födas som jude, missförstådd av sin familj, sviken, förrådd av sina närmaste vänner, ensam, torterad, dödad … När kraven på Gud, för att han skulle ha rätt döma, var uttalade »uppstod en lång tystnad. Ingen sade ett enda ord. Ingen rörde sig. För plötsligt stod det klart för var och en att Gud redan hade uppfyllt de krav de hade dömt honom till«.

Jesus har satt sig på de anklagades bänk och dömts skyldig. Han gjorde sig till ett offer för allt vad människor tänkt ut och gjort varandra. 

En lika viktig fråga som vem som har rätt att döma är vem som har rätt att förlåta. Ja, vem har rätt att förlåta? Tänker vi efter inser vi att egentligen kan bara den som är drabbad, den som är offer, förlåta. Jesus gjorde sig till offer för hela mänskligheten. Därför kunde Jesus säga till den rövare som hängde på korset bredvid och som enbart bad att Jesus skulle tänka på honom när han kom med sitt rike: »Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset« (Luk 23:43). Detta sa Jesus till en rövare som antagligen stulit, misshandlat och dödat, som var fastspikad på ett kors och inte hade möjlighet att göra någon enda god gärning för att börja passa in i Guds rike. 

Det finns ett evangelium, goda nyheter, ett budskap för rövare som är tillgängligt för dig och mig. Det budskapet är faktiskt det enda hoppet för oss som är så intrasslade i en syndafallen världs destruktiva väv. Detta är den tredje punkten i denna predikan: Det finns ett evangelium för rövare.

När Gud får skapa tro i oss ger han oss inte bara ett nytt sinne som kommer att bära frukt, genom Jesus Kristus täcker han också över allt i våra liv som blivit fel. 

Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Rom 4:24–25)

Därför kan till och med en döende rövare bli räddad innan han hunnit börja bära någon god frukt.

Att vara beredd

»Så överlever du domen« var rubriken på artikeln i Illustrerad vetenskap (ett nummer från 2016 för övrigt). Eller om vi uttrycker det med huvudpoängen i den text vi utgått ifrån i Matteusevangeliet 24: Var beredda! Vi vet inte tiden eller stunden. Vad gör oss beredda? Det är ytterst bara rövarevangeliet som kan hålla oss beredda. Det är bara Jesus som kan göra oss beredda genom det han gjort. Låt oss hålla oss till honom. 

• Della
• Twittra