Det är tisdag och Sofia väcks klockan fem av sin ettåriga dotter. Sofia blir arg – flickan brukar ju inte vakna vid den här tiden – och försöken att söva om henne misslyckas. Till slut får dottern stiga upp och äta lite smörgås med sin mamma. Först någon timme senare somnar barnet om och Sofia får möjlighet till det hon annars gör direkt när hon vaknar. Hon slår på kaffemaskinen som hennes man har laddat innan han åkt sin långa väg till jobbet, häller upp en kopp och sätter sig vid köksbordet. Framför henne ligger två biblar, en på svenska och en på engelska, och en anteckningsbok. Så slår det henne: hur kunde jag bli arg på en ettåring för att hon vaknade? Ilskan lägger sig och blir till en bön om förlåtelse. Kort därefter kommer hennes söner upp och morgonens bestyr tar vid.

– Men då hade jag fått min lilla stund där jag ställer in siktet för dagen. När jag har fått den kan jag hantera det som kommer, säger Sofia.

För tre år sedan förändrades Sofias tro, och liv, i grunden. 

– Jag är uppvuxen i en kristen familj, har alltid gått i kyrkan, lett lovsång och varit ledare. Men jag hade inga djupa svar själv utan levde mycket på vad folk hade sagt att jag skulle tänka eller säga. 

Sofias man Alexander uppmuntrade henne till att tänka efter och hon började lyssna på poddar och ta lite mer tid till bibelläsning. 

– Men sen kom det en blixt från klar himmel. Under en promenad öppnade Gud mina ögon, jag fick syn på min egen synd och förstod att jag verkligen behöver Jesus. Det känns hemskt att säga att jag har levt det kristna livet men aldrig riktigt fattat det – jag tänkte att det var de som inte var kristna som var syndare. Jag hade inte förstått nåden. Nu var det som att rullgardinen bara åkte upp, på ett fantastiskt sätt. 

Händelsen skapade en längtan efter att få veta mer. 

– Om jag har missat nåden i 31 år, vad mer har jag då missat i den här? säger Sofia och håller upp sin Bibel med mjuka pärmar. Vad har jag gått miste om, missuppfattat eller bara inte grävt i? Det var en iver som började brinna i mig, jag ville veta mer. Vem är Jesus? Vad har han gjort för mig? Jag insåg att jag behövde ta tag i det här – och då är morgonen min tid, det är då jag har huvudet på skaft. 

Just då jobbade Sofia som grundskolelärare i engelska och svenska som andraspråk, vilket gjorde att hon fick stiga upp klockan fem på morgonen för att hinna med sin bibelläsning innan barnen skulle väckas och lämnas på förskola och skola. 

– Det var lite knackigt i början. Det tar tid att skapa vanor, men nu vill jag gå och lägga mig om kvällarna för att det ska bli morgon snabbare. Det är min favoritstund på dagen. 

Sofia läser en bibelbok i taget, men är mån om att ta tid på sig. Hon börjar med en psaltarpsalm eller ett avsnitt ur Ordspråksboken innan hon ger sig i kast med den övriga läsningen. 

– För att få ett större perspektiv är jag mån om att läsa bakgrundsinformationen innan jag sätter igång med en ny bibelbok; Vem skrev det här? Vilka skrevs det till och hur var situationen när det skrevs? Sen tar jag ett kapitel i taget, först på svenska och sen på engelska, som jag upplever är ett rikare språk och ger mer ljus över det hela. Sen går jag tillbaka till svenskan, antecknar mina tankar. Så det tar tid, ibland uppemot en timme. Det kan räcka med en vers att fördjupa sig i. 

Jag frågar om det visat sig att hon faktiskt hade missat något mer. 

– Guds storhet! Hur han har planerat allt in i minsta detalj och aldrig misstagit sig. Den röda tråden som jag aldrig riktigt har sett tidigare finns verkligen där. Bibeln är något levande, inte bara det som är trevligt och mysigt att läsa, utan även det som är lite jobbigt första gången vi läser det. 

Morgonstunderna har också påverkat hur Sofia ser på sig själv och sin familj. 

– Att vara lärare har varit min identitet. Jag har älskat att ta mig an andras barn och verkligen brunnit för yrket. Om jag inte var lärare, vem var jag då? 

Paret Campbells äktenskap började med år av ofrivillig barnlöshet. 

– Våra två söner fick vi genom IVF, provrörsbefruktning, och är en stor välsignelse. Sen gick det fem år och plötsligt en dag väntade vi vår dotter. Mitt lilla mirakel! Jag blev tvungen att vara hemma, men har under året fyllts av en stor tacksamhet över att få vara just det. Tidigare fick mina egna barn bara en slatt av den energi jag hade kvar efter att ha tagit hand om andras barn, och jag kunde inte ens tänka mig att gå ner i tid. Nu får jag känna kärlek över saker som jag tidigare stressat över – jag kan stå med frid och hänga upp tvätt! 

Sofia liknar sig själv vid en julgran. 

– Förut hade jag väldigt många fina julkulor i min gran, men det var som att trädet inte levde. Nu gör Gud saker i mitt hjärta och frukten som kommer av det kan förvåna mig – kan jag älska att vara hemma och dona, till exempel, det har jag ju aldrig gjort förut?

Samtidigt upplever Sofia att det kan vara svårt att pausa de vardagliga sysslorna för att vara med barnen. 

– Det kan bli lite för många »jag ska bara« istället för att pausa tvätten eller disken och spela lite memory en stund. 

Den som följer Sofia på Instagram kan också märka av en förändring. När hennes första son var liten startade hon ett konto för att inspirera till träning, en motpol till de många träningsinfluencers där ytan väger tyngre än sant välmående. Inläggen finns kvar, men blandas nu upp med tankar om Bibeln, tron och föräldraskapet. I år har hon startat programmet »Kropp och själ« som kombinerar fysiska övningar med morgonandakter för de 29 kvinnor som deltar. 

– Nu är det flera av deltagarna som skriver att de också stiger upp och har sin stund på morgonen. 

De får ta del av de insikter och tankar som väckts hos Sofia den där timmen innan vardagens bestyr tar vid.

– Jag kan inte hålla tyst om det jag själv får.

• Della
• Twittra