Tim Uffindell och hans fru Alex klär på sig varmt och sätter på sina två hundar Tortus och Geco koppel. För att komma till deras favoritplats går man över gården där de bor, korsar vägen och fortsätter till en vandringsled uppe på en kulle. När de har gått en stund öppnar sig vidsträckta sädesfält så långt ögat kan nå. Rovfåglar flyger över himlen och på marken strosar hjortar och rådjur.

– Det känns som att det har regnat konstant i flera år, men igår när jag och min fru gav oss ut på vår favoritrunda, fick vi några strålar av solen som stod lågt på himlen. Efter att vi hade gått i flera timmar och reflekterat över högt och lågt, konstaterade vi att livet är hektiskt – men att livet är bra.

Tim ler med hela ansiktet mot mig från andra sidan datorskärmen. Han sitter hemma i vardagsrummet, inrett med soffa och kuddar i dova färger, i sitt lilla hus i mellersta England.

Tim har i allmänhet lite svårt att beskriva vad han jobbar med och kallar sig själv för röstcoach, sånglärare eller ibland »röst-mannen«. Mycket av hans tid går åt att undervisa lärare i hur de i sin tur kan undervisa barn i körsång, och han driver körer för både barn och vuxna. Intresset för musik har följt honom sedan barnsben.

 – Jag växte upp i en musikalisk familj där alla sjunger och spelar instrument. Det var först när jag besökte andra familjer som jag insåg hur konstiga vi var. Min familj brister ut i sång hela tiden, man gick liksom från ett rum till ett annat sjungandes. Vi härmade personer och dialekter och att göra så kallat »töntiga saker« var helt normalt.

I barndomshemmet var även tron en självklar del av livet. Tims pappa verkade som präst i byn Sunningdale där familjen även bodde. När Tim fyllde 14 fick han själv välja om han ville följa med till kyrkan eller inte – och det ville han. I samma veva började han leda lovsången i kyrkan vid pianot. 

– Jag upplevde en sådan glädje i att leda människor i musik och ta ansvar i kyrkan från en ung ålder. Mycket av hur jag tänker gällande mitt ledarskap i dag är inspirerat av hur min pappa ledde församlingen då. 

Tim talar artikulerat med en klar, klingande brittisk dialekt. Från tidig ålder förstod han att folk gillade att lyssna på hans röst. Han sjöng sig fram i mataffären och när han arbetade på caféer sjöng han medan han diskade och serverade bakverk. Men vad han skulle göra med sin röst visste han inte – att underhålla som popartist var inte riktigt det han tänkte sig. Så när han skulle välja utbildning, föll valet på en kandidatexamen i sång- och körstudier i Winchester. Under studietiden träffade han sin fru.

– Alex syster kände mig och tyckte vi borde träffas. Både jag och Alex tyckte att idén var sådär, men vi blev övertalade, träffades, och vi båda kände att ja – dig behåller jag! Min fru blev faktiskt kristen när vi fortfarande dejtade. Hon tyckte att det jag trodde på var bra, men jag sa att hon inte fick göra det för min skull – det är nog den sämsta orsaken till att bli troende. Vi pratade om det, bad över det, gick en alpha-kurs tillsammans och sen gav hon sitt liv till Jesus.

Åren efter universitetet tog Tim alla möjliga frilansuppdrag kopplat till rösten eller till människor. Han jobbade sex dagar i veckan och sov ofta borta. Allt kändes roligt, men efter ett halvår av att jobba konstant blev Tim till slut sjuk – kroppen sade ifrån och han gick in i väggen.

– Vi kristna kan ibland tro att om något känns rätt, så är det vår kallelse från Gud. Men att säga ja till för mycket är en säker väg till misslyckande, vilket kan lära oss vad vi bör undvika. Min utmattning ledde mig till att fundera över vad jag verkligen brann för och hur Gud hade lett mig ditintills. Jag insåg att jag behövde jobba med både människor och med rösten, inte bara med en av dessa två, för att vara på rätt plats och i min kallelse.

Efter utbrändheten hittade Tim boken Den hänsynslösa elimineringen av stress, skriven av pastorn John Mark Comer. Boken utforskar budet om sabbaten, som detaljerat ger flera anledningar till varför vila är viktigt. För Tim blev boken en räddare i nöden. Efter det lade han om sitt schema väsentligt och tackar bara ja till de uppdrag han hinner med. Mestadels fokuserar han på att leda körer och att undervisa lärare och körledare.

– Jag har fått säga till mig själv: »Tim, sakta ner!« Jag har alltid haft svårt för att vila, vilket ofta har lett till att relationen till mina nära och kära testats. Men jag har känt mig buren av min familj, min fru, mina vänner, och jag har också känt mig buren i Jesu frid – det är en verklig välsignelse. Jag har turen att ha många vänner runt mig som ber för mig. De uppmuntrar mig och utmanar mig när det behövs.

Tim blev för några år sedan erbjuden att leda en Soul Children-kör som startade i hans hemförsamling som ett pilotprojekt. Soul Children är en körrörelse där barn i åldrarna 10–16 år sjunger tillsammans och samtidigt får höra om Jesus. Rörelsen har växt i England – och med det Tims uppdrag. I höstas ledde han närmare 800 barn i Örebro under Soul Childrens årliga festival och han kommer att resa mer framöver för fler konferenser och festivaler. Inspirerad av rörelsen startade han nyligen en gospelkör för vuxna hemma i Hampshire som kombinerar körsång med korta andakter. 

– Jag vill bygga en gemenskap där människor kan komma samman för att umgås, både när det gäller sången och det andliga livet. Många som kommer för att sjunga med oss i kyrkans lokaler kanske inte ens inser att de blir berikade på ett andligt plan. Under körövningen har vi en reflektion på fem minuter som handlar om sångerna vi sjunger och hur texterna kan relatera till våra liv och Bibeln. Jag är övertygad om att detta är den väg Gud leder mig på framöver – att fortsätta med Soul Children, starta körer för vuxna och att använda min röst för att göra gott. 

I sitt jobb vill Tim uppmuntra de han möter att hitta sin röst, ibland i direkt bokstavlig bemärkelse. För några år sedan deltog han i ett pedagogiskt projekt på en skola med barn som hade väldigt speciella behov. Hans jobb innebar att härma barnens ljud och att barnen så småningom förstod att de styrde Tim. Barnen började då utforska sina röster, vilket ledde till roliga och galna ljud. En flicka på skolan hade aldrig gjort något ljud och lärarna hade antagit att hon var stum. Tim försökte att framkalla en reaktion hos henne i flera veckor utan framgång. En dag när han kom till jobbet började han sjunga för henne som vanligt. Flickan började gunga fram och tillbaka vilket han tog som ett bra tecken. Plötsligt hördes ett ljud från henne och hela rummet stannade upp.

– Lärarna frågade om det var hon – och mycket riktigt var det flickan som gjorde ett lågt ljud. Jag sjöng och hon svarade med en låg stämma. Denna flicka upptäckte att hon hade en röst och att få vara med på den resan var omvälvande. Jag var tvungen att gå ut och lägga mig på golvet utanför klassrummet efteråt för jag blev så berörd. Vi glömmer det ibland, men vi har det vi har – tills vi inte har det längre. Varje dag som jag kan använda min röst är en gåva, som jag därför vill vara försiktig med. Rösten har kraft! När jag jobbar med barn som använder sina röster för att skvallra, vara elaka eller förminska andra, försöker jag få dem att förstå kraften i rösten.

Tim ser olika dimensioner när han pratar om hur rösten är ett kraftfullt verktyg. Delvis pekar han på hur rösten är det tekniska kommunikationsmedlet mellan två människor där ljudvågorna reser i luftrummet, landar i öronen och omvandlas till innehåll. Men även hur orden, som rösten bildar, kan ha makt över oss människor. Han citerar ordspråksboken: »Tungan har makt över liv och död, de som kan tygla den får njuta dess frukt.« 

– Rösten är det främsta som kommer från mig till dig, så om någon gör sig till åtlöje över din röst, gör de sig till åtlöje över dig. Uttrycket »sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me« (översättning: stock och sten kan bryta mina ben, men ord kommer aldrig att skada mig) används ofta för att visa på att ord inte är lika farliga som fysiskt våld. Jag tänker att det inte alls stämmer, utan tvärtom – jag har hellre en bruten arm än att höra och återuppleva samma smärtsamma ord som någon har talat över mig, om och om igen.

Tim kommer väl ihåg ett tillfälle från uppväxten när han var tvungen att välja om han ville vara en person som bröt ner, eller som byggde upp. Han hade börjat högstadiet och ganska direkt delades klassen upp i två grupperingar – den coola gruppen som gillade att göra sig lustiga på andras bekostnad och den töntiga gruppen, men där alla var snälla mot varandra.

– Där gjorde jag ett aktivt val – att så långt det berodde på mig ville jag att de runtomkring mig skulle känna sig trygga. Det budskapet försöker jag förmedla till de barn jag undervisar, att tänka på vad de säger till sina klasskamrater.  

Tim berättar om hur Guds röst har förändrat olika situationer i hans eget liv. För några år sedan besökte han en New Wine-festival och under den perioden mådde han inte bra. Livet kändes tufft och han var vilsen. Tims gnista lyste inte lika starkt längre, trots att han försökte göra det han upplevde att Gud önskade av honom. Plötsligt vände sig en kvinna om i publikhavet och sa att han borde läsa Uppenbarelseboken 3:7–13.

– I vanliga fall gillar jag inte när folk gör så, men jag slog upp Bibeln och läste versen, där det bland annat stod »Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn«. Gud talade direkt till mig genom henne. Jag kunde bara utbrista »Wow, tack! Du vet inte hur mycket jag behövde det«. 

• Della
• Twittra