Vi möter ärkebiskop Antje i Kyrkans hus, Uppsala, för att tala om reformationen samt vad den betyder för både för kyrka och samhälle i dag. Hon utrycker sin glädje över det gemensamma reformationsfirandet som tog plats i Lund och Malmö i fjol. Då Lutherska Världsförbundet och Vatikanen med påven i spetsen stod som värdar för högtidlighållandet och enades om de fem uppmärksammade imperativen om enhet. Hon slår fast att vi nu verkligen inlett en ny fas av reformationen där vi förbundit oss till att gemensamt vittna om Guds barmhärtighet i ord och handling.

Ärkebiskopen fortsätter med att berätta om sin personliga relation till Martin Luther, hur hon redan som barn hörde berättelser om Luther i söndagsskolan. I hennes inre växte det fram en bild av en kraftfull men samtidigt lite opolerad person. Relationen till Luther har följt henne genom livet, inte minst på grund av hennes kallelse och yrkesval. I ärkebiskopsgården finns Nathan Söderbloms bibliotek så Antje har Luthers samlade verk lätttillgängliga.

– Han har sagt så oändligt mycket bra saker och han har fått ge mig olika teman under olika tider av mitt liv. Det som jag uppskattar just nu är citaten som har med trons glädje att göra. Framför allt därför att vi i Sverige gång på gång stöter på en ganska tråkig Lutherbild. En ohistorisk bild av en Luther som ständigt påminner oss om plikten och som tar sig uttryck i begrepp som »att ha Luther på axeln«. Men han betonade väldigt mycket trons glädje – att hjärtat hoppar och dansar av glädje.

Utifrån reformationsåret – vad är det viktigaste vi kan förmedla till svenska folket?

– Det jag skulle vilja är att förlösa trons glädje, särskilt i tider när nivåerna av oro och rädsla är högre än vad vi är vana vid. Att få tillgång till den tillit som finns i tron och det hopp som också befriar till handlingskraft. Det är en gåva som jag önskar alla kunde få del av.

Reformationens grundbudskap om lag och nåd, hur relevant är det i dag?

– Med nåden som nyckel kan vi förstå de två polerna. Som lutheran är vi marinerade i detta att tänka både–och: å ena sidan lag och å andra sidan evangelium, å ena sidan den fördolda Guden – å andra sidan den uppenbarade Guden. Det är många sådana begrepps­par i Luthersk teologi och ibland hör de ihop som ett både–och och ibland är de varandras motsatser som ett antingen–eller. Som till exempel när Luther dissar härlighetens teologi till förmån för korsets teologi, för Jesus dog för oss på korset. Det är där, i svagheten, som Gud uppenbarar sitt ansikte för oss. Guds härlighet är gömd under motsatsen.

– Lagen har sin roll, något för oss att spegla oss i så att vi blir påminda om att vi behöver Jesus. Vi kan inte nå perfektion av egen kraft. Därför säger Luther tillsammans med aposteln Paulus att lagen är pedagogen som för oss till Kristus. Sedan är lagen även viktig i rent allmänmänsklig mening för att reglera vår mänskliga samlevnad. Och evangelium – ingen predikan får vara mindre än att den räcker evangelium. Vi behöver båda delar.

Vad tänker du om ett reformatoriskt begrepp som Ad Fontes – åter till källorna?

– Det finns en dubbelhet i detta. »Reformare« – det är ju både en relation bakåt, att återfå något. Men vi ser ju också en framtidssträvan, att reformera – förnya något. Och visst är det så att om man vill förnya något så måste man också veta varifrån man kommer. Jag skulle uttrycka det som att vi behöver både rötter och fötter. Rötter – att vara förankrad i tron och traditionen, fötter – vi måste vara i rörelse framåt. Så i begreppet Ad Fontes ligger alltid faran att man idealiserar det gamla.

På vilket sätt kan den Lutherska tron utmana den sekulära svensken i dag?

– Jag brukar formulera det så här i sekulära sammanhang: vi lever mer av det vi får än det vi gör – det är nåden i praktiken. Det kan även människor som inte kan ta till sig kyrkliga ord förstå. Kan vi bottna i nåden så kan vi även skapa något i världen. Att leva med de lutherska begrepps­paren blir ett vaccin mot att reducera världen till antingen svart eller vitt. Och det är viktigt i vår tid då polariseringen ökar.

Vad kan du se är problematiskt med Luther?

– Framför allt hans intolerans och hat mot judarna. Och språkbruket som han hade mot påven – det skulle vi inte godkänna i dag. Det finns också mycket av överhetstro i den Lutherska traditionen. Tvåregementsläran som det finns fog för har även missbrukats – att du som kristen inte ska ifrågasätta den världsliga makten. Det var lätt för Luther att säga för på hans tid fanns det ingen sekulär värld – han utgick från att fursten var en lika god kristen som vilken person som helst. De tyska kyrkorna under trettiotalet är ett exempel på när det blivit fel, de bar ett visst motstånd mot nazismen men som helhet svek de folket, något de fått göra upp med efter andra världskriget. Det finns tider då kyrkan måste bli mycket politisk – för evangeliets skull.

Hur utmanar Luther oss som ser oss som kristna?

– Om vi verkligen tar in att vi är rättfärdiggjorda genom tron så slipper vi mycket kamp i livet. Jag är benådad, då behöver mitt liv inte styras av rädsla för synden. Därför vågar jag också leva fullt ut och då kan jag umgås med min egen rädsla och ångest på ett bättre sätt.

– Vi är rättfärdiggjorda och samtidigt syndare – simul iustus et peccator – återigen ett av de Lutherska begreppsparen jag nämnde. Som vi ibland har förvanskat till att det är vi som är de rättfärdiga och de andra som är syndarna. Men så är det inte, vi är alla syndare som behöver nåden.

Hur utmanar Luther dig personligen?

– Det florerar så många Lutherberättelser, inte minst om hur han ofta blev vad vi säger ansatt av tvivel. Han gick inte genom livet hundra procent trosviss. Det berättas att när han var hårt ansatt skrev han med krita framför sig på bordet: Jag är döpt i Jesu namn. Dopets betydelse är viktig att lyfta fram i vår tid. Att du är känd av Gud vid namn och det fina med barndopet – att redan innan du kan svara så är du bejakad. Han skrev en gång i ett brev att: »om tron kan man säga att här fanns det tro en gång men nu finns den inte mer.« Man kan faktiskt tappa sin tro – men det kan man aldrig säga om dopet. En gång döpt alltid döpt. Det finns en trygghet i det. För det här med djävulen var så konkret för Luther och då kunde han säga: »djävulen kan rasa bäst han vill men jag är och förblir döpt.«

Till sist, hur tänker du dig EFS roll i den reformerade kyrkan?

– Som en kraft i kyrkan. Jag har ju även verkat som församlingspräst och då mötte jag ett mycket gott samarbete med EFS som verkligen bidrar med ansvarstagande lekmän. Och som påminner oss om att vad det betyder att vara en kyrka i mission.

• Della
• Twittra