Jag går in i salongen med blandade förväntningar. Mina sociala medier är fyllda av kristna vänner som lyfter Jesus Revolution till skyarna. Samtidigt har kristen film (tyvärr med rätta) dåligt rykte. Kan denna filmatisering av hippieväckelsen bryta trenden?

Till en början placeras vi i 60-talets soliga Kalifornien. En äldre pastor ser ängsligt ut över en församling som ökar i ålder och minskar i medlemmar. Hans tillvaro vänds upp och ner i mötet med den karismatiske hippien Lonnie Frisbee. Tillsammans öppnar de upp kyrkportarna för lortiga och sökande ungdomar som kyrkan tidigare har vänt ryggen åt. Väckelsen är ett faktum!

Intentionerna hos teamet bakom filmen är goda. Väckelse är en verklig kraft för förvandling och upprättelse i människors liv genom historien och är det än i dag. Den sker inte genom att formulera komplexa apologetiska argument eller spaltmeter av teologi (de har andra viktiga funktioner i Guds rike), utan genom att visa kärlek till sin nästa – oavsett vem det är.

Trots filmens hjärtvärmande budskap går jag ut ur salongen med blandade känslor. Mötet med Jesus förvandlar liv, men jag kan inte skaka av mig känslan av att sättet filmskaparna framställt det på måste vara grovt förenklat. Majoriteten av scenerna är dränkta i varma sepiatoner som påminner om instagramfilter och den nyskrivna musiken utgörs enbart av vagt känslosamma lovsångsackord, vilket ger en oerhört smörig stämning.

Den glättiga presentationen hade kunnat överbryggas om inte stora delar av manuset gestaltat dessa verkliga händelser i formen av en konventionell feelgood-film. Inte många sökningar på Google krävs för att man ska förstå att detta är en berättelse full av inre kamp som kunde utgjort en tematiskt mycket spännande film. Ingen av huvudkaraktärerna är okomplicerade individer vars liv endast var enkla efter revolutionen. Allra minst Frisbee, rörelsens mest tongivande figur.

Till filmens försvar framställs ett och annat ögonblick som talar om mer komplexa personer och skeenden än vi annars ser. Problemet är dock att dessa ögonblick är få och utspridda eftersom vi måste lägga så hiskeligt mycket tid på en huvudkaraktär. Unge Greg Laurie. Laurie är idag pastor i en megakyrka och mötte Jesus under revolutionen. Han var dessutom djupt involverad i filmens produktion. Istället för att på ett djupare plan utforska vad tron fick betyda för honom och hans vänner när de gick med i rörelsen, nöjer sig filmen med att konstatera hur de börjat känna mysiga religiösa känslor. Halva filmens speltid blir på så vis en rätt banal romantisk komedi, med Laurie i förarsätet.

För att få ut något av substans hade jag önskat att berättelsen låtit sina karaktärer möta kamp och konflikt under längre tid, så att befrielsen i mötet med Jesus kommunicerades starkare. Alternativt hade filmen kunnat skildra en mer mångfacetterad historia, där karaktärerna blir tredimensionella och vi placeras i ett komplext historiskt skeende. I sin nuvarande form är det två hyfsat underhållande timmar, utformade för att tilltala oss kristna, men inte mycket mer.

Det finns mycket i Jesus Revolution som är gott, även om den inte alltid tilltalade mig. Många älskar den av goda anledningar. Troligtvis hade jag för höga förhoppningar om vad den kunde vara. Världen behöver höra fler kristna berättelser! Efter att filmen inspirerat de redan frälsta för en eftermiddag, vet jag dock inte hur den skulle beröra någon annan. Tack och lov är det inte jag som är allvetande.

• Della
• Twittra