Klas Lindberg, präst i Brödraförsamlingen och S:ta Clara, har gjort just Guds förbund med sitt folk till tema i sin bok Nyckeln till Bibeln – att vara vän med Gud. På bokens framsida finns ett hjärta avbildat. Med det vill han ha sagt att förbundet mellan Gud och människan är Bibelns hjärta. Från det utgår all kraft. Det är i hjärtats friska, jämna slag som hälsan finns. Och omvänt, där förbundets hjärtslag blir svaga och ojämna, där blir livet också svagt.

Ett förbund är en förbindelse, ett personligt band. Det är detta kristen tro handlar om, en gemensam, personlig förbindelse med en levande person, den Oerhörde själv. Genom att utgå från förbundet, kommer Klas Lindberg bort från uppfattningen om kristen tro som en åsikt, en övertygelse eller ett antagande. Ett förbund är en personlig och gemensam relation.

I nattvarden instiftar Kristus det nya förbundet genom sitt offer. Det är detta, som är innebörden i orden »genom mitt blod«. Klas Lindberg går i sin framställning igenom förbundets framväxt alltifrån skapelsen. Redan i Edens lustgård fanns ett förbund, en personlig förbindelse mellan Gud och människan. Ett förbund innebär personlig lojalitet och ömsesidig trofasthet. Men varför lät då Gud syndafallets möjlighet stå öppen? Här gör Klas Lindberg en ovanlig reflektion. Genom budet om att inte äta av frukten från kunskapens träd ställs människan på prov. Ett prov – eller en frestelse – öppnar möjligheter att växa. Vi är starkare efter provet än vi var före. Men provet är också en risk: vi kan misslyckas. Det var just detta som skedde i paradiset. Det första, ursprungliga förbundet – eller förbindelsen – mellan Gud och människan blev brutet. Lojaliteten och trofastheten, som är förbundets sammanhållande kraft, bröts sönder. Och därmed gick också förbundets löften och förmåner förlorade. Där det inte längre fanns förbindelse med Gud, där trängde sig döden in och fyllde upp tomrummet.

Med förbundet som nyckel får vi alltså mycket mer än en ny förståelse av sakramentet. Vi börjar också inse vad synd är, nämligen trolöshet mot Guds förbund. I begynnelsen låg detta förbund nedlagt i själva den goda skapelsen. I Kyrkans tidsålder ligger förbundet i Kristi offer, mottaget i sakramenten. Synd för oss är trolöshet mot den lojalitet och det ömsesidiga ansvar som ligger i det nya förbundet, koncentrerat i nattvarden. Wilhelm Stählin – en av 1900-talets främsta tyska teologer – kallade sin bok om högmässan just »Det nya förbundets fest«, Die Feier des Neuen Bundes. Inser man att nattvarden är ett firande av Guds nya förbund med människan, får man också en ny ingång till hur mässan ska firas.

Klas Lindberg arbetar uthålligt med de bibliska ordens betydelse på grundspråken. Ett förbund är i bibliska sammanhang en gemensam, personlig relation med ömsesidig lojalitet och trofasthet. Denna trofasthet visar sig i handling, det vill säga ett trofast sätt att leva. Här finns en klargörande aspekt. Det hebreiska ordet för trofasthet är detsamma, både när det gäller Guds och människans trofasthet. I västerländska översättningar återges detta ord, när det gäller människan, ofta med tro. På svenska är detta ett tvetydigt ord, som kan betyda både antagande och förtroende. Ingemar Hedenius »tro och vetande«-debatt byggde ensidigt på betydelsen »antagande« eller »åsikt«. Hebreiska kände han inte till. Men om han hade gjort det, skulle han ha förstått att »tro« i biblisk mening är trofasthet mot en levande person. Och om han hade haft tillgång till den kunskap Klas Lindberg ger i sin bok, skulle han insett att denna trofasthet är Guds folks gemensamma trofasthet mot förbundet med Gud. Det är detta, och inget annat, som är verklig tro.

• Della
• Twittra