Berättarjaget och tillika författaren Immaculée Ilibagiza är 22 år 1994 när inbördeskriget med det efterföljande folkmordet bryter ut i Rwanda. Detta är hennes självupplevda berättelse. Vi får följa folkmordets ofattbart grymma skeende ur en ung katolsk flickas perspektiv. Hon lyckas på ett övertygande och förståeligt sätt skildra de sublima fördomar och motsättningar som när de tillåts växa sig starka och dominera ett helt samhälle till slut blir det ideologiska bränslet i ett omänskligt skeende. Inte helt olik berättelserna vi minns från förintelsen av Europas judar – folkmordets mekanismer verkar vara de samma.

Som den viktigaste förutsättningen framstår den systematiska avhumaniseringen av de man vill förinta. Immaculées beskrivning av hur grannar och forna vänner förvandlas till bestialiska mördare som är helt uppslukade av destruktiv masspsykos är både trovärdig och djupt skrämmande. Detta är en viktig bok. Den är också – mitt i eller snarare trots allt elände – mycket underhållande. För den berättar också om de goda människorna, de som tar ställning mot ondskan och med fara för sina egna liv väljer att både hjälpa och gömma de fåtaliga överlevarna.

Men det är ingen svartvit berättelse, det finns exempel på personer som gör både och – deltar i folkmordet samtidigt som de väljer att rädda vissa personer. Boken blir också en berättelse om hur Gud hör bön, om mirakulösa räddningar men också om hur troende personer får styrka att uthärda de mest svåra omständigheter. Men viktigast framstår budskapet om försoning – att mitt i allt det ofattbara välja att förlåta förövarna. För i förlåtelsen finns också det egna helandet.

Jag är deras röst är en stark, välskriven och läsvärd bok. Rekommenderas.

• Della
• Twittra