Påve Benedikt XVI, alias Joseph Ratzinger, är en av den katolska kyrkans skarpaste hjärnor under den senaste århundradet. Genom nyutgåvan av Introduktion till kristendomen ges på nytt möjlighet för svenska läsare att bekanta sig med hans tänkande. Ur apologetisk synvinkel är det en mycket nyttig sysselsättning. Ratzinger diskuterar och försvarar den kristna trons grundläggande anspråk och innehåll i dialog med den västerländska teologi- och filosofihistorien.

Introduktion till kristendomen – före­läsningar över den apostoliska trosbekännelsen kom ut för första gången 1968. Det är verkligen passande att boken kommit ut på nytt i samband med femtioårsjubiléet av studentrevoltens år. Medan mycket av det tankegods som fördes fram av 1968-generationen efter hand visat sig vara förkastligt och kortsiktigt, är en av dess främsta kristna motståndares tankar lika intressanta som när de först formulerades. Även om Introduktion till kristendomen publicerades i en omarbetad upplaga år 2000 är den fortfarande präglad av uppgörelsen med idéer som var aktuella 1968, exempelvis marxismen, gud-är-död-teologin och den tyska liberalteologin. 

Bakom den nya svenska utgåvan står den katolska kyrkans förlag Veritas. Stefan Jarl har gjort den svenska översättningen och för den utsökta grafiska designen står Håkan Boström. Professor Gösta Hallonsten och Fredrik Heiding SJ har stått för fackgranskningen och kardinal Anders Arborelius, biskop av Stockholms katolska stift har givit det officiella tryckningstillståndet. 

Boken omfattar sammanlagt 381 sidor, inklusive noter och bibliografi. Utöver förorden till de två upplagorna är boken delad i en inledning, tre huvuddelar och elva kapitel. Huvuddelarna behandlar var och en av de tre trosartiklarna i Apostolicum. Störst omfång (128 sidor) har andra huvuddelen, som ju handlar om Jesus Kristus. Ratzinger har beskrivits som en av de mer Jesuscentrerade påvarna, och det är inte överraskande att hans utläggning av andra trosartikeln tar mest plats. Den tredje trosartikeln, den helige Ande, behandlas däremot ytterst styvmoderligt och klaras av på 30 sidor. Här är det uppenbart att boken i stort sett skrevs före den karismatiska väckelsens genombrott. Den omarbetade andra upplagan från år 2000 har inte satt några märkbara spår på den punkten. En annan av plumparna i protokollet är Ratzingers förenklade, men förutsägbara, avvisande av Martin Luthers teologi. Läran om rättfärdiggörelsen genom tron ska ha medfört en »sekularisering« av den kristna kärlekstanken (s. 211) (!). 

I övrigt innehåller boken många intressanta och djuplodande resonemang om den kristna trons grundläggande beståndsdelar. Ratzinger tar upp en rad viktiga frågeställningar som berör relationen mellan vetenskap och tro. Han understryker vetenskapens och det mänskliga förnuftets begränsningar, men utan att avvisa de intellektuella utmaningar som den kristna tron innehåller. Strävandet efter en syntes mellan tro och förnuft är på allt sätt viktig och nödvändig men får inte skymma att tron överskrider förnuftets kategorier. 

»Påven, ja, han är ju protestant precis som ni«, ska, enligt en något apokryfisk historia, en katolsk latinamerikansk teolog ha utbrustit vid ett sammanträffande med någon av professorerna vid den teologiska fakulteten vid Uppsala universitet under Ratzingers tid som påve. Uttalandet stämmer naturligtvis inte, men sant är att Ratzingers katolska kristna tänkande är djupt präglat av den tyska teologiska och filosofiska traditionen. Personer som Immanuel Kant, Friedrich Hegel, Karl Marx, Adolf Harnack, Rudolf Bultmann och Karl Barth utgör viktiga samtalspartners i Ratzingers introduktion till den kristna tron. Det gör hans föreläsningar över den apostoliska trosbekännelsen tidlösa men även relevanta för kristna intellektuella i dagens Sverige. 

• Della
• Twittra