Recension: »Gud: Återkomsten«

Sekularisering såg länge ut att vara en oundviklig konsekvens av modernitet, men inte längre. Teologen Joel Halldorf vill guida oss till det nya postsekulära samhället som kännetecknas av pluralism och religioners plats i offentligheten.

Gud: Återkomsten
Joel Halldorf (Libris, 2018)

Religionens fortsatta betydelse

Tidigare trodde filosofer och sociologer att sekularisering var en oundviklig konsekvens av modernitet och länge såg tesen ut att stämma. Men inte längre. I vårt moderna samhälle har religionen fortfarande betydelse, har det visat sig. Med avstamp i dessa tankar vill teologen Joel Halldorf guida oss till det nya postsekulära samhället som kännetecknas av pluralism och religioners plats i offentligheten.

Han sorterar sina resonemang under rubrikerna »Nu«, »Vägen hit« och »Framåt« för att förklara hur det postsekulära samhället vuxit fram och för att skissa på hur framtiden i ett sådant samhälle kan se ut.

Inledningsvis redogör han för hur Sverige faktiskt är mer religiöst än de flesta tror. Exempelvis samlade Svenska kyrkan omkring 15 miljoner gudstjänstfirare 2017, vilket kan jämföras med Herrallsvenskan i fotboll som hade 2,2 miljoner besökare. Kyrkans verksamhet får sällan medial uppmärksamhet och i regel krävs något avvikande för att dra uppmärksamhet till det religiösa. Därför är det inte heller konstigt att många svenskar framför allt förknippar religion med illdåd och fanatism.

Bokens texter kan kanske bäst liknas vid krönikor och den som läst flertalet av Halldorfs krönikor lär känna igen ett par av texterna. Utan att skriva läsaren på näsan förklarar han pedagogiskt sina resonemang. Emellanåt stör dock hänvisningen till andra personers tankar min läsning.

Halldorf är i mitt tycke som bäst när han blottlägger samtiden på saklig grund och synliggör religionens bidrag till offentligheten. Boken argumenterar starkt för den religiösa gemenskapens styrkor och hur frikyrkan fostrade folk att leva i en demokratisk och liberal stat. Liberalismen, menar Halldorf, är ett gott politiskt ramverk, men sämre som moralisk vägvisare.

Liberalismen sätter individen i centrum, men utan en fiende faller den ihop, vilket i stället öppnar upp för populister som kan fylla tomrummet där hoppet sätts till en nation eller en person. Vi är inte autonoma individer utan personer som behöver gemenskaper vilka måste tillåtas växa underifrån. Den politiska liberalismen är tom i sig och behöver därför »alliera sig med mer substantiella traditioner« (s. 106), däribland religionerna.

I den avslutande delen berörs flera kontroversiella och komplexa frågor så som religiösa friskolor, böneutrop och religiös klädsel. Den lösning Halldorf anger är, kraftigt förenklat, att fokusera på generös acceptans av olika praktiker, där vi samsas, i stället för att enas kring samma teorier. Det är kanske genom detta förhållningssätt som flera av de postsekulära samhällsknutarna kan lösas upp. Halldorfs konkreta förslag i sakfrågorna kan givetvis diskuteras, men modet att sätta ner foten möjliggör fortsatt samtal.

Boken är viktig. Sverige lider av postsekulär inkompetens och religiös analfabetism, den rekommenderas därför till kristna som vill få hjälp att förstå sin egen bakgrund och samtid. Politiker kan också genom denna bok få redskap att hantera Guds återkomst i det offentliga. Men som Halldorf skriver: »Att hoppas på vetenskaplighet i religionsdebatterna tycks vara att be om ett mirakel« (s. 138).