Kanske förknippas Ingemar Johánsson mest med de ofta sjungna Alltid på väg och Se hur gudsvinden bär. Men han även skrivit mässor som Mysterium, Apokalyps och Till dig. Och han har i många år verkat som kyrkoherde. Hans livsresa är lång och delvis brokig men verkar ha landat i en trygg tro med både drag av barnatrons enkelhet och den mer vuxna trons komplexitet. Detta avspeglar sig i både musiken och texterna, de saknar inte djup. Skivan är synnerligen lättlyssnad och glider mellan klassisk svensk vispop med drag av psalmens folkmelodiska harmonier över i rock och blues. Trots mångfalden och de generösa influenserna från välkända singer/songwriter-förebilder så är nog min favorit det tjugo år gamla titelspåret Där får jag andas ut som han skrev tillsammans med Tomas Andersson Wij. Han säger själv i en intervju:

– Trots att det var så många år sedan, är det nog den låten som mest beskriver den sinnesstämning jag varit i de senaste åren.

Men det säger också något om plattan som helhet. Den är som sagt bra och lättlyssnad, ett måste för den som följt hela Ingemars karriär, men den lyfter inte riktigt. Jag tror att den inte riktigt når fram till en publik som inte på förhand är bekanta med artisten, men därmed inte sagt att den inte tillhör hans bättre album. 

Om jag rekommenderar den? Ja – absolut – men kanske är den i första hand den givna femtioårspresenten? Något som Ingemar själv bekräftar:

– Jag hoppas att den som lyssnar ska känna igen sig. Att sångerna ska vara svar på något hos den som lyssnar. 

• Della
• Twittra