»Jag kom i min hawaiiskjorta och mina bermudashorts. Alla andra hade frack eller kostym. Jag ville bara sjunka genom jorden och bli osynlig.« Det är fler än en som berättat om denna typ av mardrömmar, där man hamnat i ett sammanhang där man verkligen gör bort sig med sin klädsel. Kanske är denna typ av obehagliga drömmar en återspegling av att vi hela tiden jobbar med frågor om hur vi ska passa in, bli godkända av andra som är viktiga för oss. Män i medelåldern börjar inte sällan bära löst sittande mörka kläder för att dölja en begynnande kula. Den som tycker sig vara alltför rund kan ha en förkärlek för kläder med ränder på längden som får en att framstå som smalare än man är och så vidare. Vi söker nästan hela tiden dölja våra brister vare sig det handlar om våra kroppar, kunskaper och färdigheter eller våra själar. Det är oerhört viktigt för de flesta av oss att framstå på ett sätt som gör att andra kan godkänna oss och bekräfta oss.
Man diskuterar ibland om evangeliet förkunnat på det sätt som reformatorerna och den reformatoriska traditionen gjort kan ha någon relevans i dag. Kritikerna säger bland annat att den typen av förkunnelse, som kretsar kring det man kallar rättfärdiggörelsen, bygger på ett för länge sedan passerat juridiskt sätt att tänka. Människan i dag är inte rädd för någon himmelsk domare, och följaktligen förstår hon heller inte poängen med att det finns en frikännande dom utfärdad för att någon annan (Kristus) tagit straffet i hennes ställe. Rättfärdiggörelseläran framstår i dag lika sammanhangslös och obegriplig som dialogen mellan främlingen och den döve gubben i den gamla läseboken Sörgården: »Goddag!« – »Yxskaft!«
Vi är kanske inte så ofta rädda för någon himmelsk domare, men även i vår sekulära tid går vi hela tiden omkring med stor känslighet för andras domar över våra liv. Varför? Som Guds avbilder är vi skapade för relationer (1 Mos 1:26; 2:18–24). Genom våra relationer blir vi till som personer. De formar oss. Därför är det så oerhört viktigt för oss att bli erkända, godkända, bekräftade och älskade, allt detta som vi brottas med som blivit så komplicerat och som vi kan göra nästan vad som helst för att få. Med andra ord söker vi efter något som kan rättfärdiga oss, få oss att framstå så bra som vi skulle vilja vara.
Här finns ett evangelium – glatt budskap – för vår tid, även för människor som inte spontant kopplar livet till Gud. Vi kan nämligen inte själva lösa bekräftelsens problem på ett tillfredställande sätt. De saker i skapelsen vi låter bära i våra visitkort för att framstå i bättre dager har alltid sina begränsningar. Mina förmågor kommer att avta med stigande ålder, mitt utseende kommer att svika mig en dag, mina ägodelar kommer inte att hindra åldrande och död. Inte undra på att vi kan gå omkring med en rädsla att bli avslöjade: »Tänk om folk visste vilken bluff jag är.« Även i en värld där Gud försvunnit från horisonten går människor omkring med en slags rättfärdiggörelseproblematik som de inte kan lösa (Rom 1:1–3:20). Alla människor lever under lagen – ett kravpaket som vi själva inte förmår hantera på ett bra sätt (Rom 7).
Ett av de starkaste och viktigaste ämnena i Carl Olof Rosenius förkunnelse är just rättfärdiggörelseläran. Läsa gärna bok 4 i serien C.O. Rosenius för vår tid: Rättfärdig i Jesus! Han lyfter fram rättfärdiggörelsen som en nyckel till att kunna hantera livet och tron. Själva befrielsen ligger för Rosenius, i Paulus efterföljd, i att vi låter Kristus och det han gjort vara vår enda rättfärdighet inför Gud (Rom 3:21–31). Det handlar inte ens om att våra samveten ska vara rena och lugna – som det så lätt kan bli för oss – vi känner oss »kristna« när samvetet är rent. Då skulle det handla om vad vi själva kan åstadkomma, och domen skulle bli efter lagen – kravet – och livet bli en berg- och dalbana, allt efter hur vi lyckas och misslyckas. Nej, det handlar vad Kristus gjort för oss. Gud dömer oss efter evangeliet – även om vi själva är mest benägna att döma efter lagen (1 Kor 4:4; 1 Joh 3:19/20).
Den som lever i den rättfärdighet som Kristus ger har inte bara fullt tillträde inför Gud, han eller hon har även resurser att börja leva ett allt friare liv redan här och nu. Några exempel:
- Hon behöver inte låta synd och brist som ansätter knäcka henne – hon har sin rättfärdighet i Kristus även om hon skulle falla!
- Hon har genom detta rätt drivkraft för helgelsen – tillväxten i att bli lik Jesus. Det blir ingen sann helgelse när en människa skräms till lydnad av rädsla för straff. Helgelsen föds i den kärlek hon får när hon ser på Kristus, när hon alltmer börjar leva inifrån buren av en vilja att följa honom som gjort allt för henne. Då blir lagen, som den Guds vilja som Jesus visade genom sitt liv, ett rättesnöre. Helgelse är inte att göra det goda för att få komma till Gud och bli ett Guds barn. Det är att göra det goda för att hon redan är Guds barn.
- Hon får resurser att släppa sin oro för vad andra ska tänka om henne. Den rättfärdiggjorda vet nämligen att hon inte får sitt värde, sin »OK-stämpel«, genom vad andra människor tänker om henne, utan ytterst genom vad Gud i Kristus tänker om henne.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet