Psykisk ohälsa – eller bara mänskliga livsvillkor?

Vad handlar vår tids eskalerande dåliga mående om? Läraren Veronica Widell pekar på hur Bibeln och den kristna gemen­skapen rymmer aktuell livsvisdom.

Den psykiska ohälsan – det talas nästan dagligen om den, i svepande och självklara ordalag, med statistik som pekar uppåt. Begreppet började användas en bit in på 2000-talet, när det talas om folkhälsa. Är något nytt eller har det alltid funnits? Var det psykisk ohälsa eller rentav utmattningssyndrom som profeten Elia drabbats av där han låg under ginstbusken i öknen och önskade sig döden? Och lärjungarna på väg till Emmaus – var det psykisk ohälsa, PTSD eller en depression de dragit på sig? 

»Det finns inget nytt under solen«, säger Predikaren. Men hur vi tolkar och sätter ord på företeelser skiftar över tid. Språket beskriver en historisk utveckling och vi tackar för att många tabun kring vår mentala hälsa har försvunnit, att begrepp som dårhus och sinnessjukdom hör till förfluten tid. Medicinska framsteg gör att vi förstår mer om vårt psyke. Psykiatri och psykologi är dock en jämförelsevis sen vetenskap och på flera områden saknar läkarvetenskapen säkra svar. Psykiatriläkaren J Herlofson konstaterar klädsamt ödmjukt att: »Frågan om vad som är sjukt och vad som är normalt i psykiatrisk mening är fortfarande obesvarad«. Psykiatriprofessorn C Rück menar vidare att »psykisk ohälsa« som begrepp är problematisk i flera avseenden, inte minst eftersom »det är fel att kalla allt lidande för ohälsa, lidandet blir då något onormalt och oacceptabelt«. Den naturvetenskapliga forskningen förhåller sig inomvärldsligt och språket blir därför reducerande, medicinskt, vilket är en av orsakerna till att vi tappat bort viktiga existentiella perspektiv. Frågor om mening, lidande, hopp och tro hamnar utanför radarn.

WHO vidgar synen på hälsa och säger att den existentiella hälsan (spiritual health), känsla av mening, sammanhang, tillit, tro, inre lugn och styrka, helhet, förundran och förhoppning är viktiga dimensioner för vårt totala mående.

Bibelns texter känner väl till detta och bekräftar vårt behov av hopp, förundran, sammanhang och mening. Den säger oss att vi är skapade för tro och tillitsfulla relationer, den vet om vår sårbarhet och andas därför gång på gång ut frid i vår oro. Bibeln beskriver ärligt våra mänskliga villkor, sjukdomar, lidande och prövningar. Den ger oss rätten att klaga och gråta med dem som sörjer. Att vara orolig, ledsen, brottas med livet eller känna sig ensam menar Bibeln är en del av att vara människa – inte i första hand »psykisk ohälsa« eller problem som ska tas bort. Det betyder inte att det ibland kan bli för mycket, vissa gånger så mycket att vi behöver ta hjälp av vården. 

Även om inget är nytt under solen så har vår tid sina specifika utmaningar för hälsan. Det finns mycket att säga om dessa, men något i tiden verkar göra oss särskilt utsatta. Vad som ger oss motståndskraft i livet handlar ofta om vår förmåga till god anknytning i bred bemärkelse, till sammanhang, människor och kultur. En god anknytning tar tid – kvalitativ och kvantitativ – och det krävs ett visst mått av stabilitet för att den ska infinna sig. Vår tid kan förenklat sammanfattas som motsatsen till just stabilitet. Omvärlden flimrar snabbt förbi, vi tappar orienteringen och fotfästet, kvar finns en känsla av vilsenhet och osäkerhet.

Varken profeten Elia eller Emmaus­lärjungarna tog sig till vårdcentralen, men de fick hjälp att äta, sova och återhämta sig. De fick berätta om sina erfarenheter, sätta ord på sin besvikelse och sin rädsla, de fick sucka och klaga inför en tålmodig lyssnare. De fick hjälp att ta ut riktningen på nytt, hitta sammanhang och efterhand en väg vidare. Här finns mycket livsvisdom att hämta för mötet med »den psykiska ohälsan«, grundläggande råd för små och stora bekymmer.

»Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor«, »Kom och följ mig«. Jesus inbjudan gäller inte i första hand psykisk hälsa, men mycket av det som stärker oss och ger motståndskraft mot psykisk ohälsa finns i en tillräckligt fungerande kyrklig gemenskap och framför allt i relation till Jesus. Sammanhang, mening, förundran, hopp, tillit, tro, inre styrka och helhet kan förstås som något av den verksamma essensen i kristen tro, tron i funktion. 

»Ingenting nytt under solen« ska inte förstås som ett förringande, snarare som tröst och styrka i våra utmaningar. Paulus är inne på samma spår i sitt första brev till korintierna: »ingen annan prövning har drabbat er, än sådana som drabbar människor över lag« (1 Kor 10:12–13). Jag tror detsamma gäller »den psykiska ohälsan«. Gud är trofast och visar en utväg också i detta!