Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång (SvPs 702) är en av mina favoritpsalmer. En del gamla lov­psalmer kan kännas för storslagna för gudstjänster i mindre kyrkor eller bönhus, och somliga av de nyare lovsångerna har alltför ensidiga texter, men Psalm 702 är en pärla.

Sången skrevs 1978 av Christer Hultgren till den ungdomskör han var ledare för i Karlskrona. Hultgren har i det civila varit IT-chef men hela sitt vuxna liv också körledare och orkesterledare i sin pingstförsamling. Han har skrivit cirka 400 sånger, varar två finns både i psalmbokstillägget och flera andra samfunds sångböcker. Den andra är Herre, till dig får jag komma. Den hörde jag första gången på ett ungdomsläger i Skåne under tidigt 70-tal och kände direkt – vilken bra sång! Den spreds snabbt, sånggrupper tog den på sin repertoar och vi sjöng den ofta i ungdomsgrupperna och på läger. Den var också rolig att spela till gitarr med sina spännande ackord. Numera sjungs den kanske oftast vid begravningar.

Men vi är många som också tycker mycket om Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång. På ett sätt är det kanske lite förvånande, för det är så starka ord att sjunga: »Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig … och leva var dag till din ära«. Men sången talar ju inte om hur bra jag lyckas med det, utan om vad jag innerst inne önskar och vill. Så vi sjunger den gärna. 

Vad är det som gör att en sång blir omtyckt? I en intervju i Per Harlings bok Våra älskade psalmer säger Christer Hultgren att han själv inte vet. »Jag tycker att jag har skrivit andra sånger som rent konstnärligt är bättre.« Men något speciellt är det med Psalm 702, det är han klar över. Själv tänker jag att den med enkla ord lyckas uttrycka tacksamheten och glädjen över Guds nåd och öppna famn. Den har också en lysande melodi som stämmer så bra med texten. Efter varje vers får vi brista ut i refrängens jubelton som verkligen lyfter vår lovsång till Gud.

• Della
• Twittra