Per-Eive Berndtsson är ett välbekant ansikte för många då han har funnits med i många sammanhang och roller inom EFS och rört sig i breda lager av kristenheten. Per-Eive sätter spår där han går fram och har inte minst satt Halmstad på EFS-kartan i och med starten av Kornhillskyrkan för drygt 30 år sedan. Jag sitter ner med en pionjär som både har en imponerande bredd och karaktäristisk spets.
– Många har kanske ensidigt förknippat mig och min tjänst med den helige Ande och karismatik. Men jag har nog snarare varit mån om att förkunna en fullödig och treenig kristendom. Vi behöver betona helheten och predika hela tron om Fadern och Sonen och Anden, säger han med stor inlevelse.
Efter 32 intensiva år i Halmstad har en cirkel slutits då han åter är bosatt på ön Källö-Knippla i Göteborgs skärgård där han växte upp. Hans farfar startade EFS-kapellet där för 100 år sedan och hans pappa var sedan dess ordförande under ett halvt sekel. Per-Eive fick med sig det lutherska och rosenianska arvet med modersmjölken.
– Som liten pojke har jag suttit av många tråkiga gudstjänster. Men ju äldre jag blivit desto mer förstår jag värdet av att jag stått rotad i en trygg tro och teologi som bär. Det har också bidragit till en grundtrygghet som gjort att jag har varit helt orädd att möta och berikas av andra sammanhang och traditioner.
Denna undervisning gav honom en grundmurad tro på Faderns omsorg och godhet och om Jesus Kristus som försoningen för våra synder.
– Men om den helige Ande visste jag nästan ingenting, betonar han.
Efter uppväxten ute på öarna fick han senare möta jämnåriga i ett ekumeniskt ungdomssammanhang i Siljansnäs, Dalarna. Där fick han andliga erfarenheter som blev avgörande för resten av livet.
– Jag mötte en levande kristendom som inte bara var teorier utan ett liv i gudsgemenskap. Där och då gjorde jag en överlåtelse i ensamhet och inget har förändrat mig mer än det.
Han hamnade på Hagabergs folkhögskola för att läsa till ungdomsinstruktör. Torsten Nilsson var en av lärarna som helt överraskande gav Per-Eive i övningsuppgift att predika.
– Han såg något hos mig som jag själv inte såg. Denna insikt lade grunden för min livsuppgift.
Flyttlasset gick till Kalmar där han verkade som ungdomsinstruktör och pastor. Denna period präglades av stor rörelse och tillväxt. Kyrkans medlemsantal dubblades och barn- och ungdomsverksamheten blomstrade. Per-Eive var också med och tog initiativet till flera läger och konferenser i Växjö, inte minst Timmernabben som hade stor påverkan på många med sin betoning på lovsång och Andens förnyelse.
Efter en tids teologiska studier på Johannelund upplevde han och familjen en tydlig kallelse att flytta till Halmstad. Det blev början till en ny EFS-förening som såg dagens ljus i deras vardagsrum 1988.
– Våra 32 år där har varit fantastiska men utmanande. Hårt arbete, mycket kamp och övernaturliga ingripanden av Gud präglade vår första tid, säger han.
En påskkonferens startades tidigt när församlingen fortfarande bara bestod av några få. Den årliga konferensen fick stor betydelse för församlingsarbetet, men det kom även fler och fler besökare från andra platser. En trygg teologisk grund för förkunnelsen, kombinerat med mycket lovsång och förnyelseimpulser från andra delar av kristenheten, tror Per-Eive var det som svarade mot mångas längtan, under de 27 påskkonferenser han ledde.
– Vi började med detta för att ge vår lilla församling en tydlig vision om hur det kan se ut när kyrkan är full med lovsjungande människor, förklarar Per-Eive.
Och både konferenserna och församlingen växte. Nyplanteringen blev snart en kyrka på 200 medlemmar. Församlingen har även fungerat som ett slags utrustnings- och förnyelsecenter. I 14 år bedrev man en heltidsbibelskola.
– Under de drygt 30 år församlingen funnits, har cirka 70 personer blivit tränande och formade för att gå vidare ut i någon form av heltidstjänst i kristenheten.
Mitt under vår intervju tittar EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem in. Hon är ett exempel av många som i tidiga år var teamare hos Per-Eive.
Strax innan år 2000 blev Per-Eive tagen av keltisk andlighet, gestaltad av S:t Patrick från 432 och framåt. Något av det som gjorde starkast intryck på honom var kelternas helhetssyn på kristenlivet och hur deras betoningar även idag kunde kommunicera evangeliet till de många svenskar som visat större intresse för New Age än kyrkans andlighet.
– 2010 fick jag sammanfatta dessa tankar i boken Vindarna från väster som egentligen handlar om begreppet »helkyrklighet« som det idag talas mycket om.
Vad är då keltisk kristendoms främsta bidrag?
– Jag uppskattar att de betonade hela människan; ande, kropp och själ. Hela livet, vardagens olika händelser och plikter präglas av gudsmedvetande och en stark gudsnärvaro. Hela tron: Fadern, Sonen och Anden. Hela kyrkan; de var en del av västkyrkan men tog tidigt intryck även från östkyrkan och ökenfäderna då de var ett sjöfarande folk. Under resorna stötte de på kristna rikedomar som fanns utanför deras västliga tradition, som de tog med till sitt eget sammanhang. Men de var även i kontakt med hela samhället. De var oerhört relationella och kulturrelevanta för sin tid, till exempel predikade de och firade mässan på sitt eget språk i stället för på latin, säger Per-Eive och fortsätter:
– Det är denna helhet jag eftersträvar. Den sociala gästfriheten, att ta hand om de fattiga, gick hand i hand med både den karismatiska och kontemplativa andligheten. Detta utan att bli introverta i sin andlighet, de var i allra högsta grad ett missionerande folk.
Per-Eive tar upp de keltiska klostren:
– De byggde upp en annorlunda typ av kloster där både munkar och nunnor såväl som hela familjer kunde samsas. Vissa av dessa kommuniteter förblev små medan andra växte till stora kulturcenter. Man såg dem som himmelska kolonier (eller med vår tids referenser: himmelska ambassader), där även icke troende människor välkomnades att bo och dela livet. Där fick de erfara ett annat rike, en annan atmosfär, Guds rike.
Hur kan detta då se ut i vår tid?
– Vi behöver se till människors hela livssituation. Vi kan inte bara fira gudstjänster, vi måste vidga vår cirkel. Hur blir Jesus svaret på människors olika livsfrågor idag?
Per-Eive nämner flera exempel från kyrkohistorien ända fram till våra dagar som arbetat så.
– All mänsklig utmattning, alla människor som kraschar och de långa sjukskrivningarna som präglar vår tid, är naturligtvis en tragedi. Men utifrån ett församlingsperspektiv är det en stor möjlighet att tala om den upprättelse och helhet som finns i Kristus. Vårt svar var att sjösätta kursen Personlighetens upprättelse som erbjöd både undervisning, själavård och förbön, där evangelium fick en anknytningspunkt i människors trasighet. Kurserna fungerar lika bra för sökare som för pastorer och präster. Efterhand upptäckte vi att många behövde mer än en kurs. De skulle behöva bo i en sådan här miljö under en längre eller kortare tid för att bli upprättade.
Dessa tankar låg till grund för möjligheterna som öppnades när församlingen 2007 fick köpa vårdhemmet Kornhill. En fastighet där man inte bara kan fira gudstjänst utan även erbjuda något som påminner om det kommunitetsliv som Per-Eive såg hos kelterna.
Det finns mycket mer att skriva om Per-Eive men både vår tid tillsammans och utrymmet här i tidningen börjar nå sin gräns. Vi byter därför spår och tittar framåt. Jag frågar om det viktigaste han har att säga till präster, predikanter och andliga ledare idag, utifrån sina erfarenheter av ett helt liv i tjänst för Gud.
– Vårda din egen relation med Gud. Vårda din egen kropp. Vårda din familj. Kompromissa aldrig med tiden för din egen andakt i bön och Bibel. Det viktigaste jag gör är min tid i ensamhet med Gud. Men tyvärr är det ofta just detta vi prioriterar bort när vi har mycket att göra och därför håller vi inte i längden.
Det här ligger Per-Eive varmt om hjärtat och han tar fram en stor anteckningsbok med hårda pärmar. Det är hans andliga journal som han skrivit i dagligen sedan 1995 där han antecknar böneämnen och människor han ständigt ber för. I den skriver han ner tankar och tilltal, sammanfattar intryck från vad han läser och människor han möter.
När han nu ser tillbaka på sin tjänst är det vissa saker som han önskat att han gjort annorlunda.
– Det mest smärtsamma är när relationer går sönder. Jag inser att jag genom åren försummat somliga relationer. Ibland har jag varit allt för snabb och inte haft tillräckligt med tålamod och försökt fixa saker själv, i stället för att fortsätta be och vänta in Guds tid.
Å andra sidan beskriver Per-Eive att det mest underbara är att få vara med och se nya människor komma till tro. I början hände det hela tiden. Han blir allvarlig och fortsätter:
– Jag sörjer att vi inte fått se detta i ännu större utsträckning. Det farligaste som finns i en församling är när detta inte hör till det vanliga. Nytroende människor, med sin nyfunna kärlek till Jesus, är ett botemedel för många andra problem i en församling och framförallt ett hälsotecken. Det behöver inte vara skaror men det viktiga är att det sker regelbundet. Vi är alla presumtiva fariséer och glömmer snabbt bort nåden och evangeliets centrum om vi inte ständigt är omgivna av nyomvända, som kan tala om att mötet med Jesus gör skillnad.
Nu har han avslutat sin tjänst i Kornhill och ser fram emot sin uppgift att resa på fria kallelser i hela landet och fungera som inspiratör för EFS Västsverige. Hans budskap till EFS som rörelse är tydligt:
– EFS har ett teologiskt väckelsearv som är helt unikt och en position i svensk kristenhet som även den är helt unik. Vi är fantastiskt bra på andra trosartikeln om Jesus och försoningsverket men kanske inte lika bra på den första och tredje trosartikeln. I kristenheten finns det både julvänner, påskvänner och pingstvänner. I den keltiska kyrkan var man allt på en gång. Man talade om den Gud som bryr sig om vanliga människors vardag och har ett hjärta för de utslagna. Den Gud som försonade världen med sig själv och förlåter våra synder. Men också den Gud som vill leva sitt kraftfulla uppståndelseliv genom oss. Just en sådan kristendom behövs i Sverige idag.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet