Ett av de religiösa fenomen som av människor utanför och i vissa fall innanför kyrkan uppfattas som mest udda är tungotal. Tungotalet associeras för en del med extas, fanatism och sekter. Andra kopplar ihop det med tvåstegskristendom och elitism. För många som har tungotalets gåva hör den snarast samman med bön, Guds Andes vidrörande och hängivenhet. Bortom alla dessa spänningar finns det en annan aspekt av tungotalet som beskrivs i Apostlagärningarna som inte lyfts fram så ofta, men som är högst relevant – också för oss i dag!

I Apostlagärningarna kapitel 2 beskrivs den första pingsten. 50 dagar efter påsk får lärjungarna del av Anden på ett nytt sätt. De som är på plats utropar förvånat: »Men är de inte galiléer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?« En lång lista över platser och folk följer, med konstaterandet att oberoende av varifrån man kommer hör man Guds ord på sitt eget modersmål. Guds språk är inte hebreiska eller arameiska. Guds ord ljuder på alla språk.

Redan från början markeras att Gud vill verka i alla kulturer, på alla språk. Det finns inga undantag eller privilegierade språk och kulturer. Gud vill genom Anden gå in i alla kulturer och väcka tro. Du måste inte bli hebreisk jude först, varken språkligt eller kulturellt. Här finns en intressant skillnad mot exempelvis islam, där Allahs uppenbarelses språk är arabiska. Koranen kan därför egentligen inte översättas utan bara tolkas på andra språk.

Det som ur en aspekt gjorde att pingstens under så revolutionerande var att de gudar som folken kring Medelhavet trodde på i allmänhet var kopplade till det egna folket och ett visst geografiskt område. Religion och tro hos de olika folken var därför starkt kopplade till nationalism och patriotism, vilket gjorde att olika former av rasism frodades. Detta gällde även judarna. En rättrogen jude åt inte samma mat som hedningarna – den uppfattades vara oren – och kunde inte ens tänka sig att gå in i en hednings hus. Lärjungarna, som alla från barnsben var fostrade i det gängse judiska sättet att se på hedningarna, hade inte alldeles lätt att ta till sig lärdomarna från pingstdagen. Detta visar sig till exempel i Apostlagärningarna 10, där Petrus i en syn tre gånger får se hur en stor linneduk full av alla sorters djur sänks ner och han hör en röst som säger »Petrus, slakta och ät«. Petrus svarar »nej« för att han inte vill äta något oheligt eller orent. Så får han höra: »Vad Gud har gjort till rent skall du inte göra till orent.«

Därefter beskrivs i samma kapitel hur Petrus bjuds in till hedningen Cornelius hus och på Guds Andes uppmaning tackar ja till inbjudan. När han kommer fram berättar han att det egentligen är förbjudet för en jude att umgås med eller besöka någon som tillhör ett annat folk och säger: »Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren.« Petrus rasism hade börjat släppa. Han säger till och med i anslutning till sin predikan: »Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor.« Sedan talar han om Jesus som allas herre och hur förlåtelse finns i hans namn. Medan Petrus predikar om Jesus faller den helige Ande över alla och de börjar tala i tungor och prisa Gud. Det står att Petrus blev förvånad över att Anden kunde falla också över hedningarna. Han drar till sist även slutsatsen att de kunde döpas. Så beskrivs det som ibland har kallats hedningarnas pingst. Först här släpper rasismen sitt grepp om Petrus! Detta att även hedningarna kunde få tala i tungor var en viktig pusselbit i Guds arbete med honom.

Vad gör att vi kan släppa fördomar och våra tendenser att se ner på andra? Det är knappast enbart att få höra om principen om allas lika värde som förändrar – även om det är viktigt och bra att få höra den. Det finns till exempel många som i vårt västerländska samhälle hävdar allas lika värde och uttalar sig starkt antirasistiskt (vilket är bra!), men som i nästa andetag kan uttala sig mycket nedlåtande om andra som inte delar den uppfattning de själva har. Man kan till och med i toleransens namn vara paradoxalt intolerant mot dem man anser inte har samma klarsyn som man själv. Det värde vi tillskriver andra kommer alltid att bero på vad som gagnar – eller hotar – oss själva. Principen om allas lika värde, hur bra den än är i sig, kommer därför aldrig att ha den kraft vi behöver för de genomgripande förändringar vi har behov av. Det som förändrar oss är att vi får se Guds verk. Det handlar om att se hur Jesus Kristus gjort sitt verk för alla, även för våra meningsmotståndare, och hur Anden kan göra sitt verk i oss alla, även i dem vi inte tycker platsar.

Pingsten predikar Guds omsorg och vilja att innesluta alla människor i sin frälsning och räcka dem ett nytt liv. Det är därför tragiskt när vi ibland i kristenheten låter olika synsätt – vilket i sig inte behöver vara problematiskt – på exempelvis tungotal och andra Andens gåvor få verka splittrande. Pingstens budskap om Anden och tungotalet är det rakt motsatta. När Anden, genom att Jesus predikas, gör sitt verk bland oss, kan det smälta hjärtan och förnya vår kärlek både till Gud och människor. Detta gör dessutom att pingstens verklighet – inklusive tungotalet – rätt förstådd har den goda bieffekten att vara ett genuint medel mot rasism och andra nedvärderande tankar som vi kan brottas med. 

• Della
• Twittra