Hjärnforskaren David H Ingvar (död 2000) skrev i mitten av 1990-talet en artikel som handlade om det lite märkliga ämnet »att minnas framåt«. Han definierade »att minnas framåt« som människans förmåga att utifrån det hon lärt av sitt liv i det förgångna och i nuet dra ut linjerna framåt – att göra upp planer och ha en riktning på sitt liv. Dessa »minnen« sitter i pannloberna, vilket man så småningom hade upptäckt efter att man hade börjat behandla patienter inom psykiatrin genom lobotomering. Det var en metod för att få oroliga och svårhanterliga patienter lugna genom att man tog upp hål vid tinningarna och skar sönder pannlobernas förbindelser med övriga hjärnan. Metoden hade utvecklats av en portugisisk läkare, Egas Moniz, som fick nobelpriset 1949. I Sverige lobotomerades 4 500 personer under den period metoden användes från 1940-talet till 1960-talet. Var sjätte dog under operationen. Att de opererade patienterna ofta blev lugna, eller rättare sagt apatiska, var inte konstigt. De berövades helt enkelt förmågan »att minnas framåt«, eftersom den viktigaste delen av hjärnan som möjliggjorde framtidsplanering hade förstörts.

I artikeln berättar Ingvar vidare hur man i hjärnforskningen kunde se att den som var deprimerad hade väldigt låg aktivitet i pannloberna; det var för lite framtid med i bilden. För den som var manisk kunde man se att pannloberna var överaktiva, alltså för mycket framtid. Kort sagt menade Ingvar att pannlobernas funktion är viktig för att vi skulle ha rätt dos av framtid med i våra liv. 

Hjärnforskningen har givetvis gått framåt sedan David Ingvars dagar, men iakttagelserna är fortsatt intressanta. Huvudpoängen i hans artikel var inte heller biologisk, utan att det gick alldeles utmärkt att utföra en analys av »pannlobsfunktionen« i företag för att se om de var rätt rustade för framtiden. Han hade på ålderns höst – när artikeln skrevs – några år varit verksam som lärare i organisationspsykologi vid Handelshögskolan i Stockholm. För lite framtid skapade passiva företag som inte skulle överleva på sikt. För mycket framtid gjorde att företag tog för stora risker och därför äventyrade sin egen överlevnad.

Frågan är om det inte är likadant med den kristna församlingen.

I den tidiga församlingen hälsade man varandra med orden »maran atha«. Beroende på hur man lade betoningen kunde det betyda »vår Herre kommer« eller »vår Herre, kom«. Med andra ord hade man hela tiden i medvetande att Jesus skulle komma åter. Det var något som gav perspektiv åt livet, ett minne framåt! 

Samtidigt kan man konstatera hur svårt det är att hålla »framtiden« på rätt nivå i nuet. I en del kristna sammanhang kan det bli ett oerhört fokus på eskatologi (läran om tidens slut), vilket leder till att man håller på med spekulativa och detaljerade beskrivningar av framtiden. Inte sällan försöker man peka ut exakt var i de yttersta tiderna vi befinner oss. Denna typ av spekulationer får ofta ett uppsving när märkliga eller hotfulla saker inträffar, som vår samtids coronaepidemi. Spekulationerna har också blivit film. De som är lite äldre kan ha sett filmen Som en tjuv om natten, och de lite yngre kanske har sett eller läst Left Behind-serien. Båda dessa behandlar den yttersta tiden på ett sätt som kan uppfattas skrämmande. 

Jag minns hur jag i tonåren såg filmen Som en tjuv om natten och något senare vaknade upp mitt i natten och det var alldeles tyst i huset. Min omedelbara tanke var att Jesus nu hade kommit och hämtat hem de sina, men att jag hade blivit lämnad kvar. För att undersöka saken smög jag till en av mina systrars rum för att se om hon var kvar, och det var hon. Det lugnade mig dock inte så mycket. Jag var inte helt övertygad om hennes helgelse. Därför tittade jag även in i mina troende föräldrars sovrum. De var kvar, och jag blev lugnad. Jag var inte kvarlämnad. 

För mycket framtid skapar ibland rädsla, och ibland leder det till att man fastnar i spekulationer och av det skälet tappar fokus. Detta problem finns beskrivet redan i Paulus brev. I hans andra brev till församlingen i Thessalonike adresserar han en situation där spekulationer om de yttersta tiderna fått fel proportioner. Han skriver i början av kapitel 2: »När det gäller vår herre Jesu Kristi ankomst, då vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte strax tappa fattningen och bli uppskrämda, om man hänvisar till Anden eller till något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här. Låt inte lura er på något vis.« Sedan följer en kort utläggning om den yttersta tiden.

Om ett felaktigt spekulativt fokus på yttersta tiden är frestelsen för vissa delar av kristenheten är det motsatta en större frestelse för stora delar av den västerländska kristenheten, där man i stort sett aldrig talar om Jesu återkomst eller tidens tecken. Och när man någon gång talar om det, blir det gärna omvandlat till ett symboliskt budskap där Kristi återkomst enbart blir något individuellt andligt: att Jesus kan komma till mig i min tro. Den Jesus som Nya testamentet omkring 300 gånger talar om som ska komma igen för att döma världen finns inte på radarskärmen. Med David H Ing­vars ord blir det »för lite framtid« – ett slags lobotomerad kristendom som inte är redo.

Vi lever faktiskt i den yttersta tiden nu, och vi har gjort det länge. Vi vet utifrån Petrus tal i Apostlagärningarna 2 (se vers 14–19) dessutom exakt när den började. Sedan den första pingstdagen lever vi i de yttersta tiderna. 

Vad behöver vi utifrån detta då ta fasta på? Huvudbudskapen i de texter som talar om de yttersta tiderna är:

1) Var vaksamma och beredda! Tidens tecken är till för att vi ska vara vaksamma, inte för att vi ska spekulera. Tecknen är enligt Jesu tal om de yttersta tiderna av sådan karaktär att varje tid kan känna igen sig. Se till exempel Markusevangeliet kapitel 13: falska profeter, förvillelse, avfall, förföljelse, världsmission, förräderi, hat, krig, uppror, hungersnöd, jordskalv och tecken i skyn. Det betyder att Kristus kan komma igen när som helst.

2) Var trygga! De avsnitt och skrifter i Bibeln som talar om tidens slut har alla som en huvudpoäng att Gud har allt i sin hand. Det svåra som drabbar har inte sista ordet. Lammet kommer att segra! Uppenbarelseboken har för förföljda kristna i kyrkans historia inte fungerat som en skräckbok utan som en tröstebok.

Summan av detta är att vi med framtiden för ögonen är kallade att fortsätta leva våra vardagsliv som kristna mitt i alla de utmaningar vi möter. Det betyder att vi får fortsätta att arbeta, gråta, skatta, dela Ordet, bryta brödet, be och lovsjunga. Med framtiden på rätt sätt med i kalkylen har vi en optimal »pannlobsfunktion« i våra kristenliv. Maran atha! 

• Della
• Twittra