För att närma sig frågan om vad som kännetecknar en sund karismatik tror jag man kan få hjälp genom att reflektera över Guds relation till världen på ett fundamentalt och grundläggande plan. Om man skulle vilja sammanfatta den kristna tron i ett par meningar är en möjlighet att säga att vi tror på en Gud som är en fullkomligt kärleksfull gemenskap och som skapat människan för att hon ska bli en del av denna gemenskap. Synden är namnet på det som hindrar och bryter ner denna förening, och Guds handlande i historien syftar till att övervinna splittringen och upprätta gemenskapen mellan skapelsen och honom själv.

Ibland sägs det att det bara är kärleken som kan skapa en förening mellan olikheter utan att den ena sidan utplånar den andra. I Bibeln är tre Guds tal och fyra är skapelsens tal. Fullhetens tal är sju: föreningen mellan Gud och skapelsen.

Denna enkla symbolik har en djup innebörd. Skapelse­veckan har sju dagar och enligt exegeten John Walton bör man förstå skapelseberättelsen så att när Gud skapar världen skapar han ett tempel, och templet är den fysiska platsen för Guds närvaro. Skapelsen är tänkt att förenas med Gud!

Den helige Ande förknippas både i Bibeln och i kyrkohistorien särskilt med gemenskap; både gemenskapen inom Gudomen och gemenskapen mellan Gud och människor. På den första pingstdagen lyckas den helige Ande skapa gemenskap utan att utplåna olikheter, när människor talar olika språk och ändå förstår varandra. Och i Andra Korinthierbrevet önskar Paulus sina läsare »gemenskap från den helige Ande«. Kyrkofadern Augustinus (354–430) beskriver Anden som själva kärleksbandet mellan Fadern och Sonen.

Kan man få någon vägledning till sund karismatik utifrån att Anden i Bibeln och kyrkans historia skapar gemenskap? Jag tror det. Om Gud vill gemenskap så vill han nämligen inte ersätta och utplåna skapelsen utan föra den till fulländning i en förening med sig själv.

Jag menar därför att en nyckel till vad som skiljer sund från osund karismatik ligger i huruvida man tänker sig att det övernaturliga ersätter (osunt) eller kompletterar (sunt) Guds andra goda gåvor, de Gud ger i skapelsen. Hit hör förnuftet och dess uttryck i form av studier, vetenskap och medicin men också kampen för en bättre värld och den liturgiska strukturen i gudstjänsten.

Utan liturgin blir enligt min erfarenhet karismatiken sårbar: då kan vi riskera att tro att Guds närvaro hänger på våra känslor eller på karismatiska manifestationer, vilket kan skapa en kramp. En liturgisk ram ger i stället en vila där vi vet att Gud redan är närvarande, och karismatiken kan därmed beredas plats utan att laddas med osunda förväntningar. Den gör det dessutom möjligt för människor att delta trots att de känslomässigt befinner sig i olika faser i livet.

På samma sätt menar jag att karismatiken blir sårbar om den tänks ersätta förnuftet. Om det är av Gud tål det förnuftets frågor, och ett sunt karismatiskt sammanhang bör välkomna dessa.

Utifrån att karismatiken vill betona Anden, som förknippas med förening och gemenskap, finns det något ironiskt i att karismatiska sammanhang har haft en tendens att spela ut karismatiken mot andra fenomen som i Bibeln värderas högt.

Inom medeltida teologi formulerades ett motto för att beskriva den kompletterande snarare än konkurrerande relationen mellan det naturliga – det vill säga de gåvor Gud ger i skapelsen – och det övernaturliga: »nåden bygger på naturen och fullkomnar den, men förstör den inte.« Ett sådant synsätt innebär att uppenbarelsen kan komplettera och gå utöver, men inte emot, förnuftet.

Den rätta hållningen är att tacksamt ta emot alla gåvor. Inte kasta de man redan fått – som sitt förnuft – överbord när något som tycks mer spektakulärt anländer. Tvärtom är förnuftet förutsättningen för ett moget förhållningssätt till de karismatiska gåvorna.

»All god teologi är själavårdande«, säger vi ibland. Det ligger mycket i det. Ett annat kriterium på god teologi är, menar jag, att den gör världen större, inte mindre. Karismatiken ska göra trons perspektiv större, inte mindre. Detta kräver att karismatiken får komplettera, men inte ersätta, förnuftet, liturgin eller kampen för en bättre värld.

• Della
• Twittra