Överlåtelse är en självklarhet i vårt lärjungaskap och något som vi var och en uppmuntras att växa i som ett tecken på vår mognad i tron. Men jag har under åren funderat över vad vi egentligen överlåter oss till? Vad för mig närmare Jesus, och finns det sådant i mitt liv som låter fromt men egentligen inte är överlåtelse enligt Bibelns sätt att se det?

Ofta uppfattar jag att det vi kommunicerar snarare handlar om att överlåta sig till trons konsekvenser än till trons upphovsman. Det gör att vi tror att överlåtelsen innebär att vara trogen i vår församlings verksamhet: att tjäna genom olika volontär- och ledaruppdrag och hjälpa till att bära det ekonomiska ansvaret. Självklart är ingen av dessa saker negativ, men om det blir själva definitionen av överlåtelse leder det fel. Det gamla talesättet är illustrativt: »Du blir inte en hamburgare bara för att du är på McDonalds. Och du blir inte lärjunge bara för att du är i kyrkan«. En naturlig del av att vara lärjunge är självklart att tjäna den kristna gemenskapen med det jag har och är, men den grundläggande överlåtelsen måste ändå vara till Jesus. 

Det var denna enkla överlåtelse som de första kristna hade, och den första trosbekännelsen var kort och gott: »Jesus är Herre«. En bekännelse som säger mycket mer om vår överlåtelse och efterföljelse än vad vi kanske först uppfattar. Jag ser åtminstone två olika aspekter. Den första består i vad själva bekännelsen att Jesus är Herre innebär. Det innefattar att Jesus är den han säger att han är – att han verkligen är Guds son som har kommit till jorden »för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv« (Joh 3:16). Det betyder också att jag tror på hans ord »Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden« (Matt 28:18) – att han är den rättmätige Herren över hela jorden. När Jesus är Herre får jag komma till honom och med Tomas säga: »Min Herre och min Gud« (Joh 20:28). Inom denna del av Jesu herravälde blir också kunskapen om Jesus, hans ord och den rätta förståelsen av läran viktig. Det blir själva måttstocken vi har för en predikan, en bok eller en konferens – lärde jag mig mer, var det troget Bibeln och var det rätt läromässigt?

Den andra aspekten av att »Jesus är Herre« är att han är den som leder mitt liv. Ibland pratar vi felaktigt om att man kan bjuda in Jesus i sitt liv – vilket är främmande för evangelierna. Det Jesus i stället inbjuder oss till är att vi får komma in i hans liv. Bilderna som ges för denna process är talande: att födas på nytt, dö bort från sig själv och att omvända sig. Det handlar alltså inte om att Jesus kommer in i våra liv för att hjälpa oss med det som ligger på vårt hjärta, utan att vi bjuds in i Jesu liv för att hjälpa till med det som ligger på hans hjärta. Det är denna inbjudan som Paulus beskriver med orden »men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig« (Gal 2:20). När jag inte längre är herre i mitt eget liv betyder det att det inte heller är jag som bestämmer – jag har gett upp det herraväldet. Det är denna del av »Jesus är Herre« som blir utmanande för oss. När det inte enbart handlar om att »tro rätt« utan att faktiskt också låta Jesu liv och undervisning tillämpas i mitt liv. Det blir då inte fråga om hur många bibelord som jag kan – utan hur många jag har levt.

Överlåtelsen är alltså till Jesus, och vi får sträva efter att han blir herre över allt fler områden i våra liv.

• Della
• Twittra