I förra artikeln om 1880-talet stod att läsa om Onesimus som fick utbildning först i hemlandet och sedan i Sverige för att en dag kunna återvända till sin hembygd. Han var ett av de första slavbarnen som fick utbildning och blev den som var med vid många av oromoexpeditionerna.   

1877 gjordes den första expeditionen genom missionärerna Per Carlsson, Anders Svensson, Erik och Mina Hedenström samt Haile-Mikael Kidanu, Negusé, Johannes och Emanuel med hustru, som hade gått i missionsskolan i Massaua. Innan de skulle åka in i Adua mötte de tysken Wilhelm Schimper som bott i Tigray sedan 1836. Han föreslog att evangelistgruppen med Negusé skulle lämna karavanen, eftersom det kunde bli problem för svenskarna och att det även skulle drabba dem. Och han hade rätt. Det blev stopp för svenskarna i Adua. Hedenström blev orolig för sin hustru och deras lilla barn och fick tillstånd att återvända till Gheleb, men Carlsson och Svensson behölls som gisslan i 1,5 år. Under tiden de var där lärde de sig amhariska med Kidanu som lärare, och det kom människor som sökte Guds ord. Missionärerna fick sedan återvända. 

Det har sällan skrivits om att Negusé, Johannes och Emanuel kunde resa vidare. 1878 kom de till Godjam som var en stor marknadsplats för oromofolket. Där var de till 1879 och mötte då många som ville höra evangeliet, men de mötte också motstånd och drog sig västerut till provinsen Agäwmeder. Där mötte de även falashas (etiopiska judar). Man hade i Monkullo fått flera brev från lärjungar till falashas med tack för det fridens evangelium som sänts till dem. Teamet som nu hade växt till sju personer reste 1881 vidare till Djimma, som blev den första utposten för arbetet bland oromo, även om det området präglades av muslimerna. Negusé var inte fri att arbeta som han ville, men en liten skola startades. 

I ett brev skrivet i januari 1885 skriver Negusé: »Maj 1884 är det datum då evangelisk mission blev etablerad bland oromos.« Då var ett mer ordnat arbete igång, sex och ett halvt år efter den första expeditionen. Nu var en av missionär Lundahls visioner uppfylld.

1881 gick den andra expeditionen med Arrhenius, Påhlman och Onesimus med maka som tog vägen via Sudan. Det var en strapatsrik resa som tog stopp i Famaka där guvernören förbjöd dem att gå vidare. På återresan blev Arrhenius sjuk och avled.

1882, 1884, 1885, 1887 och 1893 görs det försök som alla misslyckas. Först med den femte större expeditionen 1897–1898 lyckas man nå in i Wollega, men då utan att några svenskar var med. Gebre-Ewostatewos kom till Nakamte och överraskade den lokale härskaren genom att sjunga på oromiffa och läsa delar av NT på samma språk. Han fick anställning som lärare och präst vid den ortodoxa kyrkan i Bodji. En liten kyrka som jag själv fått besöka en gång. 

I EFS årsbok för 1890 börjar man namnge de olika missionerna: 1. Missionen i Abessinien, 2. Tigrémissionen, 3. Galla-missionen. Senare tillkommer även Kunamamissionen. 

Det var svårt att få fram information om hur det gick för de inhemska medarbetarna men då och då kom livstecken via olika karavanresenärer. 1892 får missionärerna bud från Djimma att Emanuel dött och lämnat hustru och fyra barn. 1893 är det tyst, men 1894 får de bud via en karavan att de har det bra i Djimma. Negusé undervisar bland annat 20–30 slavbarn i konungens palats, där han även får predika då kungen är med. Missionärerna beslutar då att sända Gebre-Egziabher och Gebre-Ewostatewos. Det blir dock inte förrän 1897. Så fortsätter det varje år att i årsberättelsen berättas om det lilla de fått veta om arbetet i Djimma. Under åren har Onesimus och Aster Gannu arbetat med översättningen av Nya testamentet till galla (oromo) och 1893 blir det tryckt. De börjar även översätta Gamla testamentet och sånger till oromiffa.

Missionärerna söker nya vägar, nu försöker man söderifrån. Karl Cederqvist upprättade en station i Kismayo. Han fick en tomt på den gamla soptippen 1898 och byggde under ett års tid ett fint hus som står kvar än i dag. EFS har en vision att restaurera det för en återstart av arbetet. 

I augusti 1899 kom ytterligare fyra missionärer till Juba, men det blev en konflikt med den brittiske ämbetsmannen i Kismayo. När somaliska stammar tog till vapen mot britterna beslagtogs missionsstationen för att bli militärförläggning. Svenskarna fick återvända och inte förrän 1904 kommer Cederqvist tillbaka för ännu en expedition tillsammans med bland annat Onesimus familj. Det blev en strapatsrik resa där Cederqvist fick smittkoppor, malaria och dysenteri. I väntan på inresetillstånd i Dire Daua för den svenske missionären fortsatte Onesimus till Addis Abeba för att planera för fortsättningen. 

När de väntat i sex veckor på Cederqvist beslöt de att fortsätta in mot Nakamte. Dagen därpå anlände han till Addis svårt sjuk, fastbunden på en åsna. Den 15 april 1904 anlände Onesimus till Nakame och redan i september hade han 20 elever i tre klasser. Han skriver att han hade kunnat ha flera hundra elever om det funnits lärare.

Med Karl Cederqvists ankomst började en stor missionärsperiod i Etiopien. Han var både präst, lärare och läkare och startade skola och klinik, men han arbetade ensam som svensk missionär tills han avled den 11 november 1919. Det var strax innan de nya missionärerna Erik och Gusti Söderström anlände 7 januari 1920. De följdes senare av Per och Valborg Stjärne och många andra missionärer.

Efter att Cederqvist kunnat starta arbete i Addis Abeba tvingades EFS att ta ställning till vad man skulle göra med stationen i Kismayo. Beslutet blev att Jubaland skulle bli ett eget missionsfält med egen budget.

År 1904 var de två präster, en evangelist, en sjuksköterska, en läkare, en hantverkare och två prästfruar. Allt under ledning av Theodor Engdahl och Per Olsson som varit där tidigare. I Kismayo startades barnhem, en skola för pojkar och en för flickor. Prästfruarna Erika Olsson och Anna Engdahl hade även ansvar för uppsökande kvinnoarbete.

Arbetet växte med stationer i Mofi, Jonti och Alessandra. 1925 övertog Italien Jubaland, vilket innebar nya bekymmer då myndighetsspråket nu skulle vara italienska. Men det blev även lättnader då sjukvården fick gratis medicin och det byggdes vägar som underlättade resorna. Det har varit svårt att nå ut med evangeliet, men 1930 skönjs ett genombrott och kyrkan i Jonti måste byggas ut. Sedan började bekymren. 1933 var det en svår hungersnöd i södra Somalia. Det kom 57 flickor till barnhemmet som hade plats för 20. Över hundra kvinnor och barn sökte skydd på stationen i Kismayo.

Den 18 november 1935 anfölls Etiopien av italienska trupper. Sverige med flera andra länder fördömde attacken och på domssöndagen kom Italiens reaktion. Alla svenskar i Jubaland skulle infinna sig i Kismayo inom en vecka för att därefter lämna landet. Det blev en intensiv vecka för att överlämna allt till somalierna i kyrkorna. Många år senare fick EFS brev från somaliska regeringen där man bad om hjälp. Men den historien återkommer vi till.

• Della
• Twittra