Klockan är halv nio på kvällen i Indien, men termometern visar fortfarande 35 plusgrader. Vilken dag som helst väntas dock regnet komma och sen pågå till slutet av september.

– Vi ser knappt solen under tre månader. De flesta människor gillar inte det, jag är en av dem. Det blir kallt och mörkt, säger Lisa Choudhrie och tänker avundsjukt på den svenska ljusa sommaren.

Hon har hunnit avsluta arbetsdagen på sjukhuset i Padhar där hon är patolog. Det innebär att hon undersöker och analyserar prover i ett mikroskop för att kunna fastställa eventuella sjukdomar.

Men det är inte om hennes viktiga arbete på det EFS-stödda sjukhuset vi ska prata om idag. Lisa Choudhrie har nämligen även en helt annan gåva. 

När hon ombeds berätta om hur det kom sig att hon började skriva poesi, blickar hon tillbaka till sin barndom. Lisa växte upp i en kristen familj i staden Ludhiana som ligger i norra Indien, och gick i söndagsskola i kyrkan och sjöng i kör. 

– Jesus har alltid varit en del av mitt liv, men när jag har blivit äldre och sett mer av livet så har jag fått en mycket djupare relation med honom. 

Barndomen var dock inte bara enkel. Hon kämpade med huvudvärk och migrän, var ofta orolig, gillade inte att prata med människor, blev lätt arg och irriterad.

– När jag hade tagit examen på college fick jag ett nervöst sammanbrott för första gången och behövde besöka en psykolog. Där diagnostiserades jag med depression. 

Hon fick medicin mot depressionen, började studera till läkare och gifte sig. Måendet gick upp och ner och vid några tillfällen blev hon sjukskriven och fick läggas in på sjukhus. 

– 2019 hade jag en riktigt dålig period och gick ner mig ordentligt. Det var en väldigt jobbig tid i mitt liv. 

Vändningen kom när en kristen psykolog besökte sjukhuset där Lisa jobbar. Efter att de hade pratat en stund konstaterade psykologen att Lisa har GAD, generaliserat ångestsyndrom. Det innebär bland annat att man har ångest, ofta känner sig orolig och rastlös, men även huvudvärk och spända muskler är vanliga symtom. 

– När hon sa det, var det som att en stor börda lyftes av mina axlar och från mitt huvud. Det var som att någon hade vridit om en nyckel. Äntligen fick jag en diagnos på allt jag hade gått igenom i mitt liv.

– Jag var så lättad! Det kan låta konstigt, men det gav mig en förståelse av allt jag hade upplevt. 

Hon fick ny medicin och genomgick en kbt-behandling. Psykologen bodde långt borta, men de hade digitala möten där de pratade mycket om sin gemensamma tro. 

Det var nu, efter att hon hade fått sin diagnos, som Lisa började skriva. 

– Orden flödade ut ur mig. Jag kan inte förklara hur, men det var väldigt helande. Orden bara kom och jag skrev ner dem i min mobil. 

Lisa har alltid gillat att läsa och skriva. 

– Ord är så expressiva och har så mycket liv i sig. Ord som uttrycks rätt är underbart och du kan få ut så mycket genom dem.  

Inspirationen till sin poesi får hon när hon kliver ut i naturen, ofta tillsammans med familjens hundar, och tar in allt hon ser. 

– Jag älskar Guds skapelse – att titta på träden, himlen, en solnedgång och se hur vackert Gud har gjort allting. Skapelsen berättar för oss hur mycket tanke och design Gud har bakom allt. 

Med vackra ord beskriver hon skapelsen, men kombinerar det med att konstatera att vår värld inte är perfekt, att vi alla är bristfälliga människor som lever långt ifrån fullkomliga liv. 

– Jag skriver om det som ligger på mitt hjärta, om det som händer i Indien, om någon som kämpar med cancer. Vår värld är inte perfekt, det är verkligheten, men alla mina dikter slutar med att vi har vårt hopp i Jesus, ett hopp om ett evigt liv. En dag kommer vår värld att bli perfekt – när vi kommer till himlen. 

Hon citerar Efesierbrevet 6:12 fritt ur minnet. 

– Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna.

– Satan försöker alltid attackera oss, göra oss oroliga, men vi behöver säga till honom att han inte har i våra liv att göra. Jesus har redan vunnit segern på korset. 

Dikterna hon skriver skickar hon ofta till sina vänner, särskilt till dem som likt henne lider av psykisk ohälsa. Hon försöker förklara att de inte behöver skämmas och berättar att också hon som är läkare kämpar med detta.

Även de som inte är kristna får ta del av hennes tankar om livet, skapelsen och Jesus kärlek. Hon ser det som en möjlighet att kunna så ut evangeliet i en tid när det blir allt svårare att prata om Jesus i Indien. 

– Jag har märkt att många människor letar efter frid i sina liv. En del pratar om att vi bara finner frid i vårt eget hjärta, men då brukar jag säga att i så fall måste Jesus bo där. 

Hennes poesi är ibland personlig, riktad till en speciell person. 

– Varje gång en släkting fyller år skriver jag en dikt åt dem. Först frågar jag Gud vad Han vill att jag ska säga till den här personen. Och Gud säger alltid: berätta hur mycket jag älskar varje människa, hur speciell just hen är och vilken välsignelse hen är för så många personer. 

Dikterna blir oftast uppskattade av mottagaren. 

– Men ibland skrattar min familj åt mig och säger: »Nu får du hålla tyst, det räcker med poesi«, säger Lisa och skrattar själv. 

Men hon tänker inte sluta. Överlag tycker hon att vi behöver bli bättre på att berätta för människor i vår närhet vad de betyder för oss, att de har en speciell plats i våra liv. 

– Det gör vi ofta inte förrän vi har begravning för personen. 

Hon kan längta efter att ha mer tid till sitt skrivande, men är samtidigt glad över sitt jobb på sjukhuset och trivs med kombinationen. 

– Jag tänker att jag borde skriva mina dikter i en blogg eller liknande, för det är så många kamper som vi människor har gemensamt och vi behöver hjälpas åt att ta oss igenom dem. Överallt där det finns en möjlighet vill jag sprida min poesi. 

• Della
• Twittra