Djävulen tror vi i vår västerländska kultur inte på, ännu mindre på onda andar. Vi tänker att människan egentligen är ganska god, möjligen kan hon vilseledas om hon har otur och hamnar i fel miljö. Samtidigt ser vi i vår samtid så mycket djävulskap, ondska av demoniska mått och människor som utför uppenbart onda handlingar. Hur går detta ihop?

Kanske skulle man kunna kalla det för en ny sekulär version av det ondas problem: Om det nu inte finns något riktigt ont – hur ska det onda, som uppenbarligen finns så mycket av i vår värld, förstås? Ondskan blir frågans fokus. En klassisk formulering av ondskans problem har annars Gud i fokus. Den handlar om ifall det kan finnas en allsmäktig och god Gud samtidigt som det finns så mycket ont. En fråga som egentligen endast den gudstroende ställs inför, då den blir meningsfull först om man förutsätter en god och allsmäktig Gud. I vår sekulära tid, där Gud försvunnit utanför horisonten, har man ingen att ställa den frågan till.

Också vi som är västerländska kristna har smittats av denna sekularisering. Våra problem beskrivs sällan i termer av den klassiska terminologin av ondskans treenighet: djävulen, världen och köttet. Vi är snarare offer som är svaga, begränsade och sårade. I förkunnelsen talas hellre om förståelse, läkedom och tröst än förlåtelse. I våra gudstjänstordningar byter vi gärna ut syndabekännelsen mot överlåtelseböner. Givetvis är det sant att vi är sårade offer, svaga och begränsade. Visst behöver vi också få be överlåtelseböner, men vi behöver mer än så! Vi behöver få vår synd och skuld adresserad. Vi behöver försoning och förlåtelse. Det är inte bara plåster på såren vi behöver. Vi behöver nya liv. Diagnosen är ofta alltför ytlig. Våra problem är djupare än vi vill tro.

En illustration av detta är för mig de tragiska fall som vi under senare år bevittnat bland internationellt erkända kristna ledare. Mike Pilavachi, Ravi Zacharias, Jean Vanier är namnen på några av dem som anklagats för att ha otillbörligt utnyttjat människor i sin närhet för sina egna sexuella begär. Listan på fallna ledare går att göra mycket längre i både den romersk katolska kyrkan och i olika protestantiska kyrkor. Inte heller i Sverige har det saknats skandaler bland kristna ledare.

Hur ska vi tänka om dessa ledare? Handlar det bara om några enstaka ruttna äpplen, undantagen i en annars frisk fruktkorg?

Vid reformationstiden var de synliga tecknen på kyrkans förfall många. Moraliskt förfall och maktmissbruk fanns på flera ställen i kyrkan såväl som i samhället. Åtskilliga ropade på moralisk upprustning. Flera av dem som var vänner till Martin Luther vid reformationens begynnelse hejade på och såg honom som en röjare i en korrupt och omoralisk kyrka. Erasmus av Rotterdam var en av dem. Men när det stod klart att Luther gick längre och hade en fördjupad analys bortom moralproblemen vände många av dem honom ryggen. De menade att människan inte var så syndig, inte hade så stora problem som Luther påstod. Hon kunde visst själv medverka till sin räddning!

I Lukasevangeliet kapitel 18 inleds en av Jesu liknelser med orden: »Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på andra riktade han denna liknelse:« (vers 9). Så kommer berättelsen om två män som kommer till templet för att be. Den ene är en from och rättskaffens farisé som ber: »Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där.« Den andre är en förtappad tullindrivare som inte ens vågar lyfta blicken när han ber: »Gud, var nådig mot mig syndare.« Jesu slutkommentar är: »Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd« (vers 14).

Ska vi förstå vår omvärld och oss själva behöver vi medge att det finns onda makter och att vi är syndare – även vi som är kristna. Och tänk så skönt att inte behöva hyckla och hålla upp en fasad! Då kan förlåtelsen nå på djupet och verkligen börja förändra oss. Jesus säger att »den som får litet förlåtet visar liten kärlek«, i sin kommentar till en farisé som bjudit in honom och blivit upprörd över kvinnan – som beskrivs som en synderska – som kysser Jesu fötter och smörjer dem med balsam (Luk. 7). Kristen tro där vi knappt ens har småsaker att få förlåtelse för riskerar att bli en sval historia med små mått av kärlek. Kristen tro där vi inser att vi verkligen har räddats till livet, blivit förlåtna och försonade trots alla våra brister, har alla chanser att bli varm och överflödande i kärlek till Gud och medmänniskor.

De kristna ledare som faller exemplifierar på ett tragiskt sätt att syndens verklighet även finns i kristnas liv. Kanske löper vi största risken att falla när vi börjar tänka att »nu har jag gjort så mycket gott i Guds rike att jag kan unna mig detta, trots allt«. Ett skydd mot att falla är därför att leva medveten om sin egen inneboende potential att göra synd utifrån vetskapen att »även jag är en syndare«. När vi vet att vi är syndare kan det även vara lättare att vara transparenta inför varandra – något vi särskilt behöver vara om vi är ledare. Transparens innebär även det ett visst skydd.

Ett ännu starkare skydd är dock evangeliet, berättelsen om vad Jesus gjort för mig, hur han tagit min synds dödsstraff på sig och uppstått för min skull. Evangeliet handlar om hur Jesus delar ut förlåtelse, liv och salighet – trots allt. När jag får nåd att inse det blir synden som lockar mindre intressant. Den viktigaste bekämpningen av ondskan i vår värld och våra liv är därför ur den kristna trons perspektiv inte moralisk skärpning, hur lovvärd den än kan vara. Det viktigaste är att ta till sig evangeliet – det enda som för evigt förvandlar liv – och dela det vidare. 

• Della
• Twittra