»Omvänd dig!« är en av de mer provocerande uppmaningar vi kan få. Den kan uppfattas som en jantelag i kortform: »Tro inte att du duger«. Är detta ett nutida fenomen eller har det alltid varit så?

Kanske kan man tro att talet om omvändelse var mindre känsligt förr, medan det i vår tid är svårt. Det kan vara bakgrunden till att bara 4 av 67 predikoutkast under ett år i en tidskrift för förkunnare tog upp att omvändelse behövs, se »Den predikade teologin« i Ingång – Johannelunds teologiska skriftserie nr 1–2/2015. Det kanske ligger något i att det är extra svårt att tala om omvändelse i vår tid då vi generellt sett är mer lättkränkta – och när vi dessutom ser oss vara så högutvecklade och upplysta. Men talet om omvändelse har alltid varit provokativt. Även i gångna tider har människor haft problem med ämnet.

Diskussionen som Luther satte igång 1517 – när han spikade upp 95 teser om avlatens innebörd – kan på ett sätt beskrivas handla om vad omvändelse egentligen är. Avlaten hade utvecklats till en handel där många uppfattade sig kunna köpa syndernas förlåtelse och på så sätt korta tiden i skärselden för sin egen eller avlidna släktingars del. Skärselden var den reningsprocess för småsynder som kyrkan lärde att vanliga kristna behövde innan de var redo för evigheten. Eftersom omvändelsen, bättringen, uppfattades bestå i goda handlingar som avkrävdes människan utvecklades en handel där kyrkan sålde från sitt »överskottslager« av goda gärningar från helgonen. Köpare var vanliga människor som visste med sig att de låg på minus. Det som ytterst handlade om hjärtats omvändelse hade omvandlats till en ekonomisk transaktion, så mycket enklare att hantera.

Luthers första tes gick rakt på frågan om omvändelse: »Vår Herre och Mästare Jesus Kristus sa ’Omvänd er, och så vidare’ och menade att de troende skulle leva hela livet med omvändelse och bättring.« Det kristna livet som daglig omvändelse, inte minst som ett sätt att leva i sitt dop, fortsätter Luther att driva genom hela sitt liv. Betoningen på omvändelse hämtar han från Bibeln: Johannes döparen predikade »Omvänd er. Himmelriket är nära.«, Matt 3:2. Också Jesu offentliga predikan började med budskapet »Omvänd er«, Matt 4:17. Lärjungarna predikade omvändelse både före, Mark 6:12, och efter Jesu uppståndelse, Apg 2:38. Omvändelse är således ett centralt tema både i Bibeln och för reformatorerna, men inte alltid hos oss. Det är därför på sin plats att ställa frågan: Vad handlar omvändelse egentligen om?

• Omvändelsens nödvändighet bygger på Bibelns analys att människans grundläggande problem är synden – det onda finns överallt där vi människor finns. Hur utvecklingen än går fram, hur mycket vi än utbildar oss, försvinner inte vår djupt liggande självupptagenhet. Även välutbildade människor gör varandra illa. Till och med när vi försöker göra gott uppstår problem.

• Omvändelsens möjlighet bygger på att Gud älskar och vill rädda oss, Joh 3:16.

• Omvändelsens frågor handlar ytterst om hjärtat: Vem litar jag på? Vem vänder jag mig till? Vad bygger jag mitt liv på? Vilket är mitt livsmål? Det handlar därmed inte om våra yttre beteenden i första hand. Detta ligger redan i grekiskans »metanoia«, sinnes­ändring, som Nya testamentet använder och som ofta översätts med omvändelse eller bättring.

• Omvändelse och tro hör nära ihop. Luther definierar omvändelsen med orden: »Att omvända sig till Gud är att tro på Kristus, att han är vår medlare, och att vi genom honom har det eviga livet«.

• Omvändelse är ett under Gud gör i våra hjärtan. Samtidigt som det finns en psykologisk sida av omvändelsen är den i sin kärna helt ett Guds verk, Joh 6:44.

• Även om vi inte kan omvända oss själva kan vi säga nej när Gud kallar och missa allt, Matt 23:37.

• Också när vi blivit kristna bär vi inom oss ett motstånd mot Gud, Rom 7:14-25. Därför behövs
daglig omvändelse.

• Gud har valt att låta omvändelsen vara vägen genom vilken han ger oss tillgång till himmelriket och dess gåvor. Denna väg gäller hela livet som kristen, Matt 18:3.

• Della
• Twittra