Det har dragit fram en »beteendevetarväckelse« över vårt land. I enkla men träffande beskrivningar har vi utrustats med redskap för att försöka ta reda på om vi är röda, gula, gröna eller blå. Fenomenet är inte nytt men har gång på gång återkommit i nya förpackningar. Nu senast genom författaren Thomas Eriksson som skrivit bästsäljaren Omgiven av idioter, inom genren självhjälps- och populärpsykologi. I boken möter vi profilerna dominant, inspirerande, stabil och korrekt.  Nog kan den hjälpa oss att bättre förstå oss själva och andra, men förenklingarna är grova och skapar mallar som varken håller för verkligheten eller vetenskapen. Människors beteenden är mer komplexa än så och är sällan konstanta utan förändras beroende på kontext. Jag har ibland stött på liknande resonemang när det kommer till synen på andliga nådegåvor och tjänstegåvor. Det finns tendenser att betrakta Paulus listor på gåvor ungefär som vi använder oss av profilerna ovan. Är vi inte försiktiga läser vi in våra moderna tolkningar och bilder i bibelordet, som gör evangelisten till en vild säljartyp, herden till terapeut och aposteln till en entreprenör. Vi skapar stereotyper som missar målet. 

Var Luther herde eller apostel? Rosenius lärare eller evangelist? Eller var de kanske båda profeter? Själva var de främmande för att använda dessa beteckningar. Nog finns det fog för att hävda att deras bestående verk är av apostolisk natur. Men det räcker inte, deras enorma insats som själavårdare är omvittnad i tusentals brev. Lärargärningen genom förkunnelse i tal och skrift är enorm och antände både reformation och väckelserörelse. Utan överdrifter kan man även kalla deras tjänst för profetisk i ordets absolut bästa bemärkelse. Deras förkunnelse pekade människor tillbaka till Kristus som Skriftens stjärna och kärna. Den utmanande hela kyrkosystem och gick till rätta med missbruk och förvrängningar av det rena evangeliet. Enkelt sammanfattat kom dessa olika sidor till uttryck genom deras predikogärning. Det var proklamationen av evangeliet om den korsfäste Kristus som skapade den rörelse som ledde till bok- och tidningsutgivning, byggande av församlingar och institutioner, missionsiver som skapade vittnen, pionjärer och martyrer. 

Vi behöver mer av det apostoliska, profetiska och evangelistiska. Men vi bör söka funktionen och frukten snarare än etiketten. Det är svårt med etiketter. Risken finns att vi sätter ett felaktigt fokus på gåvan, skapar alltför snäva mallar och missar målet. Ett nyckelord att förhålla sig till är Paulus introduktion till sin undervisning om Andens gåvor: »hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta« (1 Kor 12:7). Det blir snarare ett begränsande av Andens verk om vi läser Paulus olika listor som en fast meny.

I evangelisk-luthersk tradition talas det primärt om predikoämbetet och vi kallar våra präster för Det gudomliga ordets tjänare. Beteckningen avser att förtydliga den främsta kallelsen – nämligen att förkunna det levande och verksamma Ordet. Det är nådemedlet framför alla andra genom vilket Gud utför sitt verk. Guds Ord gör vad det säger och säger vad det gör. »Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från undergång« (Ps 107:20). När Gud vill handla sänder han därför sitt ord genom en Ordets förkunnare. »Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända? … Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord« (Rom 10:14–17). 

Predikan är därför inte en bisak utan en huvudsak. Det finns således ingen sann väckelse eller förnyelse utan Ordets förkunnelse. Herren Jesus har sänt oss med uppdraget att förkunna evangelium (Mark 16:15). Apostlarna strukturerade sitt arbete så att de helt kunde »ägna sig åt bönen och åt ordets tjänst« (Apg 6:4). Reformatorerna slog fast predikoämbetets primära funktion i våra bekännelseskrifter: »För att vi ska få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänks nämligen den helige Ande, som var och när det behagar Gud, verkar tron i dem som hör evangelium…« (CA, art. 5). 

Låt oss därför be om en ny predikantväckelse! Att Gud kallar och utrustar en ny generation med många olika gåvor och tjänster, men som alla frimodigt förkunnar det rena evangeliet. Låt oss inte vara rädda för olika personligheter och uttryckssätt. Vi behöver bejaka, uppmuntra och ta emot de gåvor Gud sänder oss. Men det som står i centrum är inte tjänsten utan evangeliet – det är den verkliga gåvan. Det är ordet som behärskar varje ämbete och inte ämbetet som härskar över ordet. Det handlar alltså om Ordets ämbete och inte något specifikt ämbetes ord. Låt oss därför inte tjäna gåvorna utan med våra olika gåvor vara Ordets tjänare och bygga upp Kristi kropp.  

• Della
• Twittra