När profeten Johannes i sin fängelsecell börjat tvivla på vem Jesus egentligen är sänder han iväg några av sina efterföljare till Jesus med en fråga: »Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?« (Matt 11:2b). Vad skulle du svarat om frågan var riktad till dig? Om någon ifrågasatte dina gåvor eller din titel?

Jesus säger: »Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud« (Matt 11:4-5a). Jesus behöver inte själv berätta vem han är. Han låter eftersmaken av hans gärningar berätta vem han är. Som Jesus säger vid ett annat tillfälle: »På deras frukt skall ni alltså känna igen dem [som är falska eller sanna profeter]« (Matt 7:20).

Detta är ord som också gäller oss. Det är alltså inte de etiketter som klistrats på av oss eller av vår omgivning som säger vilka vi är. Det är vad som händer med dem som är i vår närhet som berättar vilka vi är. Känner människor glädje eller missmod? Ängslighet eller frihet? Vad händer i mötet med oss?

När betoningen blir för mycket på att upptäcka sina gåvor eller en specifik tjänst kommer vi på ett omedvetet sätt att reducera oss själva och andra till vad vi gör. Lärjungaskapet börjar då handla mer om vad vi gör (vilken gåva vi har) än vilka vi är (vilken karaktär vi har). Vilket i sin tur har inneburit att de med starka gåvor har kunnat ha svag karaktär. Och plötsligt visar det sig att Den Store Ledaren surfat på porr, förtalat en församlingsmedlem, varit otrogen eller på något annat sätt syndat.

Innebär riskerna att vi borde sluta tala om gåvor och tjänstegåvor? Givetvis inte. Missbruk får inte leda till att vi är rädda för ett riktigt bruk. Hur kan vi då komma bort från ett krampaktigt gåvojagande som förblindar oss själva och banar väg för jämförelsens förbannelse? Vi kanske kan använda oss av dessa nycklar:

1) Lev som mottagande, inte jagande. Det kristna livet kännetecknas av ett radikalt mottagande, inte av ett neurotiskt jagande. Maria är den bästa förebilden. Hon jagar inte uppdraget att föda Guds son till världen, utan tar emot uppdraget med vördnad. Vi får på liknande sätt ta emot uppdraget att bära Guds Ord till världen genom våra liv.

2) Ta emot gåvan, inte för din skull utan för världens frälsning. Gåvorna handlar inte om att förverkliga oss själva, utan om att förenas med Guds intressen för världen, som Paulus lär oss: »Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet.« (Ef 4:11–13). Tjänstegåvorna syftar till att bygga upp hela Kristi kropp, vars uppdrag är att arbeta för världens frälsning.

3) Sök bekräftelsen hos Gud, inte i gåvan. Var vi söker bekräftelse avgör hur vi kommer att leva. Om vi söker bekräftelse i omgivningen finns det en risk att vi sätter fokus på att förverkligas genom vår gåva. Om vi söker bekräftelsen hos Gud är vi fria att göra det Gud manar oss att göra. Vi behöver låta vår djupaste identitet bli hos Gud. Om Gud mättar oss med sin nåd behöver vi inte möta våra medmänniskor hungrande och kräva att de ska stilla vår inre hunger efter kärlek, närhet och bekräftelse.

4) Förenas med Guds rike, bygg inte ett eget imperium. Vi lockas att använda församlingen, skapelsen och våra medmänniskor för eget självförverkligande, men all instrumentalitet sliter sönder oss och den gemenskap vi är satta att tjäna. Lyssna därför inte till världens rop som sliter isär, utan lyssna till Petrus uppmaning som enar: »Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet« (1 Petr 5:2).

De gåvor och tjänster som Bibeln talar om är inte belöningar för goda prestationer, utan ett utväljande av Gud för kyrkan och ytterst sett för den här världens skull. Våra gåvor och förmågor är inget problem, så länge vi inte tillber dem. Problemet är att gåvorna och titlarna ofta gör oss eller vår omgivning blinda. Därför behöver vårt fokus förskjutas från gåvor till karaktär, från resultat till långsiktig eftersmak, från självförverkligande till självförglömmelse. Då kan vi åter börja förvalta våra gåvor med rätt perspektiv till Guds ära.

• Della
• Twittra