Och Jesus föll i gråt

Vi står inte själva i vårt lidande och med våra sorger. Gud delar våra tårar i Jesus Kristus – och denna gudomliga närvaro kan komma med liv till det som är dött.

I Johannesevangeliet berättas det att Lasaros är sjuk (Joh 11:11–44).  Hans systrar skickar bud till Jesus och säger: »Herre, din vän är sjuk.« Men Jesus kommer först till Lasaros efter ett par dagar. Varför vet vi inte. Och när väl Jesus kommer har sjukdomen redan lett till Lasaros död. En av systrarna, Maria, möter upp Jesus när han vandrar mot graven, kastar sig förtvivlat på marken och utbrister: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött«. Då kan vi läsa följande ord: »Jesus föll i gråt.« Denna berättelse är en outtömlig källa för dem av oss som lever med sorg. Låt oss därför stanna upp och reflektera något över vad den kan lära oss om att sörja med Gud.

 

För att systrarna överhuvudtaget ska kalla på Jesus, krävs det att det åtminstone finns något slags förväntan om att hans närvaro ska förändra situationen. De kanske inte vet än på vilket sätt, mer än att hoppet står till honom. Systrarnas bud till Jesus lyder: »Din vän är sjuk.« Deras bön är den utblottade bönen. Bönen vädjar till Jesu omsorg utifrån hans egen kärlek. Jesus själv säger vid ett annat tillfälle till sina lärjungar, just att de är hans vänner (Joh 15:15). 

 När vi söker oss till Jesus med vår nöd, kan vi också göra det utifrån detta perspektiv. Vi kan slå följe med systrarna och komma till Jesus och vädja om hans ingripande för våra och Jesu vänner. Deras andra bön lyd-er: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.« Vi lär oss att ur djupet av våra hjärtan ösa fram den sorg – ja, kanske till och med ilska – som finns inom oss. 

Hur många gånger kan inte liknande ord formuleras i vårt eget inre? Där vi anklagar Gud för vad som sker, men också sätter vårt hopp till att Jesus är den ende, som hade kunnat göra något åt vår situation.

Detta är kanske också vägen framåt till fortsatt bön när den djävulska ondskan drabbat oss eller någon i vår närhet? I stället för att försöka finna fromma ursäkter som förklarar det som hänt, riktas en ursinnig bön mot Gud: »Hur kunde du låta detta ske?« Och samtidigt sätts vårt hopp till Jesu ingripande, att det enbart är han som kan förvandla situationen. Hur lyder Jesu svar på denna bön? Vi läste: »Jesus föll i gråt.« Ett av de kortaste bibelorden, men också en av de allra rikaste. Inför vännen Lasaros död är det som att Gud själv överväldigas av sorg, att orden tar slut och det språk som finns kvar att tala är tårarnas språk. 

Detta är kanske vad som också sker i våra liv när död och lidande drabbar oss? Gud förenas så till den grad med våra liv att han delar våra tårar i Jesus Kristus. När vi står i dödsskuggans dal, står vi inte ensamma. Gud själv delar lidandet med oss. Om vårt hjärta och våra ögon kan öppnas för denna gudomliga närvaro, är erfarenheten förmodligen lika smärtsam, men vi står inte längre ensamma – och detta förändrar vår situation. 

Kanske är detta Guds svar på somligt i vårt liv? En gudomlig närvaro som delar våra tårar. Och när väl Jesu tårar bryter fram, då kanske vi kommer i kontakt med våra egna? Alla de där uteblivna bönesvaren som hindrat en ärlig relation med Gud kan välla fram och tårarna kan rena vår blick, så vi ser något mer av vem Jesus är: Gud hos oss. 

Men berättelsen stannar inte vid Jesu tårar. Det berättas att Jesus går till graven där Lasaros ligger begraven. Där ropar han: »Lasaros kom ut!« Miraklet sker. Vi kan läsa: »Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk.« Jesus sade åt dem: »Gör honom fri och låt honom gå.« (Joh 11:44)  Återigen blir skillnaden mellan vår uppgift och Jesus tydlig. Ingen av oss kan väcka något dött till liv, komma med helande, upprättelse eller befrielse. Vi kan inte åstadkomma något av detta. Enbart Jesus kan, hoppet står till honom.

Men var gång livet vänder åter, är församlingens uppgift den som Jesus gav: »Gör honom fri och låt honom gå!« Vi får lösgöra dem Gud levandegjort och ta bort det som hindrar dem från att gensvara på Guds kärlek och fritt röra sig i världen. Men även vid de tillfällen då undret sker och livet vänder åter – vet vi att det kommer en annan dag då döden skiljer oss från varandra. Därför kan vi behöva se våra liv ur ett större perspektiv och leva i väntan på den dag då ingen sjukdom, klagan eller död längre ska finnas, då alla tårar ska torkas och Guds vilja ska genomsyra allt skapat (Upp 21:3–4).

När det onda drabbar dig, kasta dig vid Jesu fötter, gråt dina tårar och be Gud om nåden att erfara den gudomliga kärlekens närvaro. Du kan sedan resa dig upp och bli ett vittne om vem Gud är – Immanuel – Gud med oss.