Terese Fredenwall trivdes med att gå i kyrkan som barn och tonåring. Men detta ändrades efter att hon blev utsatt för andliga och sexuella övergrepp som ung vuxen. Terese vill av olika anledningar inte gå in på det som hände, men berättar att tiden efteråt präglades av självhat och destruktivitet.

– Hela mitt liv låg framför mig, jag var ung och skulle upptäcka världen, men istället spenderade jag alla mina pengar och min tid på terapi och att försöka bli hel från övergreppen de följande åren. Känslorna var fullständigt ohanterliga. Jag kom in i destruktiva mönster och hatade både mitt liv och min kropp. Den platsen, som skulle vara trygg och där jag fick möta Gud, blev något helt annat.

Efter händelsen blev Terese sjukskriven under långa perioder på grund av svåra depressioner. Att läka från övergreppen tog lång tid, och vissa saker jobbar hon fortfarande med. Hon berättar att det svåraste var att förlåta de andliga övergrepp som begicks, och hon kan fortfarande ibland tycka att det är svårt att vistas i kyrkliga miljöer, även om hon alltid känt sig trygg och välkommen i sin kyrka från barndomen.

– När något sånt här händer ska vi inte där och då behöva komma på vad som ska göras. Kyrkan bör istället jobba förebyggande och ha en handlingsplan redo. Då blir det inte en samvetsfråga där ansvaret hamnar på individnivå, utan man följer en plan. Därför känns det så viktigt att gå in som ambassadör för I Trygga Händer. Jag ville göra något meningsfullt av det som var helt meningslöst, och på så sätt hindra andra från att gå igenom det jag upplevde. 

Terese reflekterar över att många har en klassisk bild av en förövare som är våldsam och beräknande, men att det i första hand inte är onda människor, utan trasiga, som är förövare. Kyrkan är en plats de allra flesta ser som trygg, där man till och med använder benämningar som »familj«, »broder« och »syster«. När man kommer så nära varandra är det extra viktigt att det finns rutiner för hur man bedriver verksamhet med barn och ungdomar, just för att kyrkan ska få vara den trygga plats den är menad att vara. 

– I skolans värld finns det många olika förordningar för att skydda barn. Att erbjuda en motsvarighet i kyrkan är otroligt viktigt. Om I Trygga Händer hade funnits när jag själv blev utsatt tror jag det hade besparat mig många år av smärta. Det har varit betydligt lättare för mig att få hjälp av sjukvård och terapeuter, än det var att få hjälp från kyrkan. Att inte bli trodd på, och nedtystad, ska ingen behöva gå igenom.

Terese tar upp både praktiska saker som ledare och volontärer i kyrkan kan behöva tänka igenom, samt det maktförhållande som finns mellan exempelvis en ungdomsledare och en ungdom. Hur ser det fysiska rummet ut där vi har barn- och ungdomsarbete? Vilka rutiner finns det kring att skjutsa hem barn från olika aktiviteter? 

– Detta är självklart för att i första hand skydda barnen, men också för att ledaren ska känna sig trygg i sin roll. Det ska inte finnas några tveksamheter kring vad som har hänt. Därför kan det vara bra att se över sina lokaler och rutiner, och se på vilka områden man kan behöva ta till förebyggande åtgärder. Man kanske kan sätta in dörrar med glas, eller tänka till angående vilka tider man träffas. 

Idag arbetar Terese som låtskrivare och artist, samt kursledare på en folkhögskola. Hon har kommit en lång väg på sin resa till helande, men medger att det fortfarande är kämpigt emellanåt. 

– Ofta vill man rätt snabbt till förlåtelsen i kyrkan. Det är lätt att säga förlåt, men det krävs ganska mycket för att faktiskt göra det. Den som blivit utsatt för något svårt behöver gå igenom alla faser som kommer efter ett trauma, och det är viktigt att ta professionell hjälp. Det är först nu jag börjar bli redo att förlåta. Jag tycker att jag är på en bra plats i livet nu, jag älskar mitt jobb som lärare och ser fram emot att släppa ny musik framöver. Jag är tacksam att jag kommit så långt, även om det ibland känns som att det går långsamt. Men jag vet att jag är på rätt väg. 

• Della
• Twittra