Skriften är från 1871 och har titeln Om sekt- och kolportörväsende: till belysning av Evangeliska Fosterlandsstiftelsens verksamhet. Symptomatiskt nog är författaren anonym; det står bara »utgivet af O. O.« Av innehåll och inriktning är det dock klart att den som skrivit och utgett denna lilla skrift hade sin förankring i Svenska kyrkan. Troligen var han präst.

Stilen är frejdig, anklagelserna mot EFS och åtskilliga andra är många och tydliga. Grundanklagelsen är att de skulle vara andligt högmodiga, ty »allt sektväsende är i hög grad högmodigt«. Och att EFS är en sekt – eller en del av sektväsendet – är författaren alldeles övertygad om.

I det första kapitlet ges en överblick över vad författaren kallar sektväsendet i Sverige under 1700- och 1800-talen. Hit räknar han pietismen, herrnhutismen, baptismen, metodismen, mormonerna, norrlandsläseriet, schartauanismen och en rad andra väckelserörelser. Allt utom Svenska kyrkan i ganska ortodox mening tycks rymmas under rubriken »sekt«.

Domen över dessa rörelser är inte nådig, och innehåller både felaktigheter samt är mycket nedlåtande beskrivna. Och det är inte förvånande att författaren försvarar konventikelplakatet som förbjöd enskilda religiösa samlingar om de inte kunde betraktas som husandakt.

Det andra kapitlet är en vidräkning med nyevangelismen och då särskilt EFS. Tonen är raljerande. EFS är – enligt honom – inte bara ickelutherskt. EFS representerar otro snarare än tro. Ett särskilt förakt har författaren för kolportörerna, som han hävdar att under fromhetens täckmantel ha allehanda dunkla och onda motiv. De är okunniga, förvränger den rätta lutherska läran, sjunger andliga sånger till »slag­dängs­melodier« och så vidare.

Läseriet och kolportörsverksamheten har enligt skribenten en rad negativa konsekvenser: kyrklig söndring, förakt för kyrkans ordning och prästerskap, förvirring när det gäller den kristna tron och ökande vidskepelse.

Till de namngivna personer som hånas och ifrågasätts hör Peter Fjellstedt och Carl Olof Rosenius. Den ene för att han dristat sig till att kritisera kyrkan; den andre för att han som stadsmissionär tog emot lön från ett amerikanskt missionssällskap.

Naturligtvis finns det mycket att säga om de förvrängningar och felaktigheter, de rykten och halvsanningar som förmedlas. Men här låter jag den vara ett exempel på att varje tid har sina skrifter och sina strider. Häftet är naturligtvis ett tidsdokument. Det ger en inblick i hur ett framväxande EFS hotade kyrklig ordning, så som de flesta väckelserörelser i någon mening gör. Det är en del av deras berättigande, det vill säga, de har oftast vuxit fram som en reaktion mot en stelnad eller stelnande kyrklighet.

För EFS del är det av visst intresse att se hur kyrkolojalitet och kyrkokritik alltid samsats. Lojaliteten har i första hand gällt den lutherska bekännelsen, och så är det än i dag. Kritiken har inte sällan gällt arbetsformer och vissa teologiska yttringar. På detta förhållande har Svenska kyrkan under olika tider reagerat olika. Den här lilla nidskriften förmedlade ett sätt att se på EFS. Lyckligtvis fanns också andra sätt som i längden visat sig mer konstruktiva.

• Della
• Twittra