År 1973 undervisade LarsOlov »Loe« Eriksson om kristen tro för första gången på Johannelund. Då hade han svårt att tro att just den förmågan skulle ta honom hela vägen till Nepal. I februari kom han hem från sin andra vända i det natursköna landet. Denna gång åkte han tillsammans med Johannelundstudenten Simon Johansson.
– 2014 var jag där första gången. Jag har varit där för att undervisa pastorer och församlingsledare i bibelkunskap i något som de kallar för PLT (Pastoral leadership training). När jag fick frågan om att åka dit igen behövde jag inte fundera länge. Det är en frimodig kyrka som jag längtar tillbaka till, säger han.
I Nepal är religionen starkt kopplat till kulturen vilket var väldigt påtagligt enligt »Loe«.
– Religionen berör hela livet och då måste den också vara synlig. Nepal är mångreligiöst men genomsyras av hinduismen. Jag upplevde folket som väldigt öppet och det var inga som helst problem att tala om religiösa frågor. Det pratades i taxin om tro och religion och vi kunde helt fritt presentera oss som kristna, säger han.
Den kristna kyrkan, som inte är samfundsbunden, växer i landet.
– Kyrkan har länge haft en stor frihet även om det finns tendenser att det blir trängre. Kristna får inte längre evangelisera offentligt men det är mötesfrihet och de har fina kyrkorum. Bland pastorer och församlingsledare finns ett frimodigt och engagerat ledarskap, men det råder brist på utbildning vilket är bakgrunden till att jag var där, säger »Loe«.
Undervisningen, som den här gången handlade om GT:s gamla profeter, var mycket intensiv men responsen från de 29 anmälda – både kvinnor och män – var väldigt god.
– Vi fick ett oerhört positivt bemötande och engagemanget var fantastiskt. Vi kunde hålla på i sex timmar i sträck med en otrolig närvaro från deltagarna. Många uttryckte en stor glädje över att få vara med, säger han.
LarsOlov Eriksson fick också känna på gudstjänstlivet i Nepal.
– Gudstjänsten upplevde jag som väldigt fri och den pågick ett par timmar i en fullsatt kyrka. Det sjöngs både gamla psalmer och mer moderna lovsånger. Liturgin var enkel, och det som slog mig var att trosbekännelsen var viktig samtidigt som »Fader vår« inte fanns med alls.
Med sig hem har han många härliga minnen och viktiga lärdomar som vi i Sverige kan ta del av.
– Det vi kan lära oss är frimodigheten att stå för sin tro och att leva ut den öppet. Det är nog det viktigaste jag bär med mig. Tron på under är en annan viktig del jag tar med mig. De hade varit med om många under och sett så mycket, säger han.
Om det blir någon tredje resa till Nepal återstår att se.
– Får jag möjligheten att åka igen, och om hälsan är på min sida, så åker jag gärna dit.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet