Gängkonflikter, hämndaktioner, konflikter mellan familjer och klaner … Listan på konfliktspiraler går att göra hur lång som helst. Oförsonlighetens historia fortsätter att tecknas hela tiden. 

Hur ska vi förstå det stora behov som finns att hämnas en oförrätt? 

Som så ofta är människans problem kopplade till saker som i grunden är legitima men som spårat ur. Människan som Guds avbild har ett grundläggande rättspatos som tar sig uttryck i att vilja bli behandlad värdigt och med rättvisa. Den som blivit utsatt för motsatsen, förnedring och orättvisa, vill ha upprättelse och agerar för att få det. Det är bara det att våra strategier och handlingar för att få upprättelse ofta är allt annat än konstruktiva. Redan i Bibelns fjärde kapitel (1 Mos 4) möter vi superhämnaren Lemek. Han säger till sina hustrur: »Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju.« Med andra ord lovar Lemek att hämnas oproportionerligt hårt, och utan gräns. 

Det gränslösa våldet och den gränslösa hämnden är inget nytt. Det har funnits i hela mänsklighetens historia. Det gammaltestamentliga budet »Öga för öga, tand för tand« som finns på ett antal ställen i Moseböckerna, är i ljuset av detta ett uttryck för att hämnden skulle vara proportionerlig för att inte okontrollerbara våldsspiraler skulle uppstå. 

I hämndens spiraler upphör skillnaden mellan sak och person. Det är alltid personen som ska sättas dit och betala priset. Därför finns ingen förlåtelse och ingen fred. Allt handlar om att upprätta hedern – sin egen, familjens eller gruppens. Det sker genom att den andre får betala, gärna dubbelt upp. När denna syndens mekanism får råda, snurrar den oss allt djupare in en tröstlös hämndspiral.

Hur har Gud enligt Bibeln hanterat denna utmaning?

Vi finner åtminstone två dimensioner i hans handlande, som vi både kan ha som resurser för våra egna liv och till hjälp för att dela hoppet vidare.

Den första dimensionen handlar om hur Gud själv stigit in i denna mörka värld. Varje jul läser vi: »Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.« (Jes 9:6–7a).

I Matteusevangeliet kapitel 18 får Jesus, fredsfursten, frågan: »Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?« (vers 21).  Han svarar: »Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger« (vers 22) med tydlig koppling till Lemeks ord om gränslös hämnd. Här talas det om förlåtelse som matchar och överglänser Lemeks hämndbehov.

Den som förlåter låter udda vara jämnt och tar själv kostnaden i stället för att hämnas. Det är så fred uppstår. Det är just detta som Jesus gör genom att bära all världens synd. All min vilja att hämnas får jag därför lägga fram inför honom och be om hjälp att förlåta den som gjort mig illa. Och när jag varit den som gjort andra illa, får jag be Jesus förlåta mig och ge mig kraft att be dem om förlåtelse som jag förbrutit mig mot.

Den andra dimensionen, som Bibeln talar om, är att det kommer en rättvis och rättfärdig slutdom. Gud kommer att skipa rätt. Särskilt när vi varit offer är detta viktigt att se.

Med dessa resurser kan vi öva oss i att skilja på sak och person. Det är just det som förlåtelse gör möjligt. Jesus tar emot oss syndare med all vår synd och lyfter av syndens börda. Han skiljer oss från synden. Den bär han i vårt ställe och låter oss bli delaktiga i gemenskapen med Gud. Vi får till sist även låta Gud vara domaren, vilket gör att vi inte behöver ta hämnden i egna händer.

Detta betyder inte att vi ska finna oss i vad som helst. Vi och vår värld behöver rättvisa. Vi ska reagera på det som är orätt, polisanmäla det som behöver polisanmälas och så vidare. Så länge vi lever i denna värld, är vi kallade att låta rätten ha sin gång, dock utan att vi i detta själva drivs av hämndens motiv. Det är viktigt att se att förlåta är en sak, och att låta rätten ha sin gång är en annan. Dessa två står inte i motsättning till varandra, utan blir bäst när de får gå hand i hand.

Hederskulturernas ständiga hämndspiraler bröts i vår västerländska kultur – åtminstone i viss mån – av det kristna fredsbudskapet som både erbjuder skyldiga förlåtelse och offer upprättelse. Vår kultur har genom århundraden påverkats av det kristna budskapet och på det sättet njutit av dess frukter genom att man – återigen i viss mån – kunnat skilja på sak och person. Erfarenhetsmässigt har vi förstått att det finns en stor poäng med att hantera konflikter genom skuld och förlåtelse. Detta arv blir alltmer uttunnat, inte minst genom att allt färre har grepp om det centrala försoningsbudskapet i kristen tro. Vår värld behöver, kanske mer än någonsin, gemenskaper av försonade människor som inte spelar hederskulturernas Lemek-spel. Det är både ett vittnesbörd och något som fungerar stabiliserande för samhället. Vår kallelse som kristna är att vara med och bygga dessa gemenskaper. 

• Della
• Twittra