Nådens guldkorn

EFS missionär i Etiopien, Frida Thornell, berättar om sin vän Ali och Jesu närvaro på en dammig begravningsplats i Addis Abeba.

Jag sitter där på den hårda träbänken och Alis kropp ligger en meter ifrån mig. Snart ska vi föra den vidare mot kapellet och avskedsgudstjänsten, innan vi gräver ner kistan. Alla kommer att hjälpas åt, spadtag efter spadtag. Tårarna kommer att blandas med droppar av svett. Döden kom så hastigt, vi var inte beredda på att behöva skiljas åt.

Men ytterligare en liten stund finns vår väns kropp i rummet. Mekdes lägger sin arm runt mig. Hon ber. Vi andas. Vi tröstar. En kvinna kommer in skrikandes genom dörren och alla börjar gråta igen. Alis femåriga son tittat storögt på oss.

»Det är inte Ali« säger någon och nickar mot kroppen. »Han var aldrig stilla, aldrig tyst. Alltid så full av känslor, åsikter, skratt, ilska och mod. Inte kan Ali ligga still i en kista!«

Nej, Ali var aldrig still. Han kom alltid och »störde«. Varenda dag bullrade han in vårt vardagsrum, ofta före klockan åtta på morgonen. Men det gick inte att vara irriterad på honom, åtminstone inte en längre stund. Ali var vår hejaklack. Min familjs främsta supporter. Ja, han var många människors supporter. Jag vet inte hur ofta jag sett honom gråta glädjetårar över andra människors framgångar, eller bära andra människors bekymmer på sina axlar. »Jag älskar ohälsosamt mycket«, sa han en gång, och det är nog sant. »Men jag vill älska ännu mer!« När jag såg hur han välkomnade människor som skulle kunna döda honom och hur han lät dem sova i hans egen säng, då fylldes jag av en bön: »Gud, lär mig att älska lite mer som Ali.«

Ali var redo att riskera sitt liv för sin tro. Tidigare var han en shejk (muslimsk präst). Han undervisade om islam och ledde människor i bön vänd emot Mecka. Men så började han läsa Bibeln, en förbjuden bok för hans folk. Men han kunde inte låta bli, och en dag bestämde han sig för att bli en kristen. De flesta från hans folk väljer att dölja sin tro, men Ali gick nästa dag till sin moské och berättade för dem att han inte kunde vara deras böneledare längre. Detta för att han hade börjat följa Jesus. Såklart skapade hans omgivning problem för honom på grund av hans nya tro. Han blev övergiven av många. Men Ali älskadeJesus!

Ali var den som alltid satt längst fram i kyrkan och ropade Halleluja. Den som reste runt i hela Addis för att vara med på bönemöten. Och hade han inte pengar till bussen så gick han. Kilometer efter kilometer i hettan. Och han älskade att sjunga! Så innerligt sjöng han sin lovsång till Gud.

Under Alis sista dag i livet spelade han in ett radioprogram om en av Paulus sista missionsresor (en inspelning finansierad av EFS). Ingen av oss förstod då att detta skulle bli Alis sista missionsgärning.

Det är svårt att säga farväl. Men det är ännu svårare att se Alis familjs smärta. Han älskade dem så innerligt, men nu står de utanför hans beskyddande armar. Utan pengar. Utan en pappa.

Jag tittar återigen på kistan. Vi pratar om att det är nu vi måste bevisa att kyrkan är de troendes familj. Att Alis fru inte är ensam. Den biologiska släkten förskjuter de kristna – men deras nya hemvist är i den världsvida kyrkan. Det är dags för oss att sluta upp runt hans fru och barn. Olika människor viskar löften om hur mycket pengar de kan skänka varje månad. Det är vackert och väldigt ledsamt.

Ett par män kommer in i rummet för att bära ut kistan till skåpbilen. Jag ser att min man Andreas svettas. Kvinnorna skriker. Vi tränger ihop oss i de bilar som finns och under lovsång åker vi med Ali till hans gravplats.

Jordfästningen är sorglig. Det är dammigt, varmt och saknaden är så stark. Men det är också så oändligt ljust. Vännerna står framför hålet och sjunger frimodigt sång efter sång på Alis språk. De vet att det är farligt att sjunga så öppet. Men de tar i och sjunger om vår Gud som övervunnit döden. Och allt det som Ali älskade och trodde på och längtade efter.

Å vad jag älskar vår kristna familj! Och då ser jag det. Nåden som fyller gravplatsen. Jag vet att vi inte är lämnade ensamma med smärtan och sorgen. Gud är här. Våra tårar faller i sällskap med Guds egna tårar.

»Jesus föll i gråt« står det i Johannes­evangeliet. Då hade en annan person dött och Jesus var på plats vid den graven. Jesus föll i gråt. Fyra ord som talar om närvaro; Jesu känslomässiga, fysiska och direkta närvaro. En närvaro som också omsluter oss på denna dammiga gravplats mitt i Addis Abeba.

Och tårarna, både Jesu tårar och våra, blandas med glädje. Jag blir så starkt påmind om att närvaron gör att det även i döden finns hopp om läkedom. För en dag, när tiden är inne, så kommer Herren att med hög röst kalla Ali till evigt liv. Detta är nådens guldkorn!

Och jag viskar inom mig: Ali, sov så gott. Vi ses snart! Vi lovar att försöka vara en familj för din familj. Precis som du var en familj för oss när vi flyttade hit till Etiopien.