EFS-kyrkan i Helsingborg är fullsatt och nedsläckt. Tystnaden bryts av en röst som sjunger: »Ljus bli till, lys där jag vill, se dagen gry och nattens mörker fly«. En vitklädd sångerska, Hillevi Agardh, skrider fram längs sido­gången med ett ljus i handen. Lamporna tänds, eller rättare sagt: världen skapas. Pappers­blommor hängandes i gröna remsor släpps ner från läktaren, barn och ungdomar framträder från kulisserna och bär upp träd och blommor på scenen. Sången fortsätter: »Så gott det blev, den skapelse jag ser.« 

Som i en cirkel – en hållbar musikal är skriven av paret Linda Söderholm Gustafsson och Ulf Gustafsson. De träffades för 30 år sedan på Sundsgårdens folkhögskolas bibellinje – inriktning musik för honom, drama för henne. Både församlingsengagemang och intresse för kreativt skapande har följt dem sedan dess. Linda har skrivit text till musikaler i Köräventyret, Ulf skriver egen musik och leder lovsång i gudstjänster. Det går inte en dag utan att det spelas på pianot i det stora vardagsrummet.

– Pianot har en central plats i vårt hem, men också i våra liv. Lovsång, kombinationen melodi och ord, är min bön och livlina i vardagen, säger Ulf. 

Paret har länge pratat om att göra ett större projekt  ihop. Men när Linda skrivit texterna till musikalen var det först inte självklart att Ulf skulle skriva musiken. Hon planerade att samarbeta med andra, men när Ulf hade tittat på texterna och klinkat lite på pianot stod det klart att det var en uppgift för honom. Ulf tittar på Linda när han drar sig till minnes hur processen fortsatte.

– Ofta frågade jag: Vad är det för känsla, vad är budskapet här? Och du svarade att det var lite vemodigt eller hoppfullt. 

– You nailed it!, säger Linda med ett leende. Hon fortsätter:

– Det har ju varit en fördel att vi lever ihop. Du har suttit och spelat piano när jag gått förbi och frågat: »Är det till musikalen?« Vi har haft en ständig dialog. Och när barnen varit hemma har de också hjälpt till. 

Barnen Nelly, Måns och Marta har bidragit både under skrivfasen och i själva musikalen: med körarrangemang, sång, trumpet- och trombonspel. 

– Kyrkan har varit en växtplats både för barnen och för oss – att finnas i ett sammanhang där man är någon betyder mycket. Att dessutom få samlas kring musik och teater gör att det händer något med oss. Det är en av anledningarna till varför jag ville göra den här musikalen, säger Linda.

En annan anledning finns i musikalens budskap. 

– Miljön betyder mycket för oss och påverkar hur vi försöker leva. Jag tycker att vi som kyrka behöver vara en förebild i detta – det handlar inte bara om led-lampor och miljövänlig tvål utan också om hur vi lever privat. Hur tar vi oss till och från kyrkan, vad äter vi, hur reser vi? säger Ulf, och Linda fortsätter: 

– Det är viktigt att kyrkan inte blir för introvert. Vi ser hur vi sliter på skapelsen, hur människor påverkas av allt från klädindustrin till utsläpp. Man maxar snarare än att sluta, men vi behöver ju gå i en annan riktning, säger Ulf.

Linda är fascinerad av vilken positiv inverkan naturen har på oss människor.

– Vi älskar att bada – tänk om det kommer en dag då vi inte längre kan bada i havet? Vill jag vara med och bidra till det? Nej, det vill jag ju inte. Jag vill att mina barnbarn ska kunna bada, åka skidor och pulka, se blommor… Det är så självklart att det nästan blir tramsigt. Sen är det svårt att ha kunskap om vad som är bäst – då gör man det man vet är bra.

Linda köper i stort sett inga nyproducerade kläder och paret försöker att inte flyga.

– De små valen – om jag tar cykeln eller källsorterar mina sopor, vad vi äter – spelar roll. De för mig i en riktning och får mig att se hur jag är en del av det stora. Lite kan bli mycket tillsammans, säger Ulf och syftar på texten till en av sångerna i musikalen. 

Förberedelserna engagerade många. Barnen i söndagsskolan, där Linda är ledare, ritade teckningar föreställande olika nivåer av miljöförstörelse och skapade dekorationer av silkespapper: pompoms som först var blommor, och senare blev skräp som togs upp från golvet och kastades mellan de sjungande barnen i takt med rytmen i »Vi plockar upp«. Tonåringar sjöng duetter med yngre barn och även bland musikerna var många åldrar representerade. Teknikerna hade ett stort jobb med att få alla att höras – och att i exakt rätt ögonblick låta den stora, uppblåsbara jordgloben glida ner på en uppspänd fiskelina, från den bakre läktaren till scenen. På genrepet fastnade jorden halvvägs men på premiären nådde den ända fram – till publikens förtjusning. 

– Det var Fredrik på trummor, Kent på gitarr, Jefta på saxofon och i köket stod det folk och lagade mat under repetitionerna. Församlingen är verkligen ett verktyg som är få förunnat. Om vi har en låt och undrar vad vi ska göra av den, har vi liksom 20–30 ungdomar som vill vara med, säger Ulf, och Linda tar vid:

– Du är så bra på att dra med folk! Alla åldrar var representerade, det värmer mitt församlingshjärta.

Jag frågar om det är något som har varit svårt eller utmanande. 

– Att få ut alla från kyrksalen, säger Linda med ett skratt – övningarna ägde rum direkt efter söndagsgudstjänsterna. Ulf påminner Linda om att det fanns dagar då hon undrade om de skulle få musikalen i mål. Linda svarar: 

– Men när alla får på sig rätt kläder och man ser rekvisitan, händer något!

Mot slutet av premiärkvällen sitter Linda rakryggat på främsta raden, på stolens yttersta kant. Ulf spelar piano samtidigt som hans blick pendlar mellan kören, blåset och publiken. Efter den sista sången stiger jubel och applåder. Barnen lyser av glädje, Linda och Ulf tackas med blommor och får frågan om de inte kan sjunga »Hela jorden« en gång till? Musikerna återgår till sina instrument och kören till sina positioner. Hela publiken sjunger med: »Hela jorden, alltihop – tillsammans får vi det gjort!« 

• Della
• Twittra