Mötte ljus i mörkret

Musikern Emil Svanängen skrev en gång »För i dag har jag golvats av Jesu kärlek«. Den meningen sammanfattar ganska väl min resa till norra Irak tillsammans med EFS ledningsgrupp för att par månader sedan. 

När jag inför resan berättade för vänner och familj om resmålet tyckte de flesta att jag var knäpp som ens övervägde att åka. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte fanns gnutta oro även hos mig. 

Hur förbereder man sig på att möta krigets ödeläggelse? Vad pratar man om med människor som är på flykt för sina liv? Hur ska min mamma klara att leva dessa dagar med konstant oro? Kommer vi vara välkomna i landet? Jag försökte förbereda mig så gott jag kunde, men att föreställa sig något man aldrig upplevt, eller ens kommit i närheten av innan, det är svårt. Tankarna hoppade som gräshoppor i huvudet. Endast en sak var säker – att en kulturkrock skulle ske.

Och visst kom den. Luften var annorlunda. Inte så varm, men den luktade annorlunda. Trafiken var ofattbar för mig som är från Sverige, där den som inte följer trafikregler och ordning straffas (såg aldrig någon krocka). Tvåfiliga vägar blev femfiliga, hastigheten tycktes relativ. Hur många som fick plats i en bil? Så många som det bara gick. 

Brödet, rörorna, riset, grytorna och frukten. Alltid i överflöd. Om någon skulle lämna matbordet hungrig vore det en skam. Och det obligatoriskta teet med socker i efter maten, mums! Kaffe visade sig vara en lyxvara, vilket var kämpigare för en del i gruppen än andra (ingen nämnd, ingen glömd). 

Men det som golvade mig var inte lukterna, maten eller trafiken, utan alla människor vi fick möta och de berättelser vi fick ta del av. Den gamla kvinnan som inte var förmögen att lämna sin stad när IS kom, som trots sin kristna tro överlevde för att någon gav henne mat. Mannen som sökt asyl i Sverige, fått avslag, och nu jobbar för att bygga upp sin sönderbombade stad tillsammans med andra återvändande. Barnen som lekte, familjerna som firade vårdagjämningen. Mannen som på frågan hur de orkar fortsätta svarade att de inte har ett val, utan att de måste fortsätta. Jag var beredd på att möta total hopplöshet, men jag mötte ett Kristus-hopp och en framtidstro. Men också en nöd. De behöver oss. Vi behöver varandra. 

Om du får möjligheten att resa till Irak, gör det! Men man behöver inte åka till Irak för att möta våra syskon från andra länder, de finns runtomkring oss på hemmaplan. Hela världen finns i Sverige och vi har ett val: att möta varandra som främlingar eller som syskon. 

Min önskan är att vi ska älska, lyssna och be för våra grannar och kollegor och tro att Jesu kärlek vill golva oss även här hemma.