Den rödskäggige syrisk-ortodoxa ärkebiskopen av Mosul, Nicodemus Daoud Matti Sharaf blev världskänd över en natt. Inte i första hand för att hans stad intagits av IS eller för att alla kristna i staden inklusive hans församlingsmedlemmar fördrivits eller marterats. Utan för att när han berättade om detta i en TV-intervju så började han gråta. Så enkelt och självklart. För i hans katedral, tillägnad S:t Ephrem, hade gudstjänst firats utan avbrott i över 1000 år – tills nu.

Budbärarens medarbetare träffade honom i våras nere i norra Irak där han samlar sin församling i en tältkyrka i Erbil. Om det mötet stod att läsa i majnumret och på efsplay.nu hittar du både en påskmässa och en längre intervju som filmades då.

Nyligen så besökte han Sverige. Inget stort officiellt mottagande, inget nedslag på kyrkomötet, ingen mediabevakning att tala om. Vi åkte till Södertälje och S:t Tomaskyrkan för att möta honom inför hans föreläsning om martyrskap.

Det är omskakande att möta en kyrkoledare i exil, en man som upplevt IS fasor handgripligen och som besöker vårt land för att bland annat dela med sig av sina erfarenheter av förföljelse, lidande och martyrskap.

Vårt samtal börjar med att han berättar att S:t Ephrem-katedralen nu är omvandlad till Al-Mujahidin-mosken. Han berättar att han sände IS ett budskap via media: ”Vad är det för sorts gud ni tillber? En gud som accepterar böner och lovprisning från en stulen helgedom? Er gud måste vara en alldeles speciell gud som älskar blod, mord, våld och övergrepp. Jag vet bara en som gillar sådant och det är Satan, han som kallas denna världens furste i Bibeln.”

Det är starka ord, med en utgångspunkt i en verklighet långt ifrån vår trygga vardag. Jag kan inte undgå att reflektera över vår svenska debatt om man ska täcka över korsen i kyrkan och rita en pil i golvet i riktning mot Mecka. Samtalet kommer in på den pågående flyktingkrisen i Europa och han konstaterar att de absolut flesta som kommer till Europa nu är muslimer. För honom finns det en viss vila i det, för han ser helst inte att de kristna flyr ut från Mellanöstern. Han vill inte att regionen och det som är den kristna trons ursprungsländer helt töms på kristna, trots ämnet för kvällens möte i S:t Tomaskyrkan.

Vår fråga blir till slut – vad kan vi göra? Hans svarar med att räkna upp tre saker som han ser som viktigast:

”För det första: vi måste arbeta för verklig enhet, när vi kristna blir ett blir vi också starka. Men vi måste be, Gud är mäktig att ta detta lidande från oss. Vi måste komma närmare Gud och närmare varandra.

För det andra: vi måste hjälpa dem i nöd, för det behövs det pengar. Det är inte bara till akut nödhjälp och mat, det behövs också pengar till långsiktiga projekt, sjukvård, utbildning och värdigare boende.

För det tredje: ni måste vara vår röst i världen, ni måste berätta om oss för alla, västvärlden och framför allt kyrkan får inte blunda inför det som händer oss.”

Han avslutar samtalet med att betona hur tacksam han är för vår hjälp, och med att slå fast att om vi måste fly – hur osannolikt det nu än låter – så kommer de att ta emot oss.

Jag lämnar mötet med en förvissning om att vi måste göra allt vi kan för att fortsätta hjälpa flyktingarna i Mellanöstern samtidigt som vi hjälper dem som tar sig genom Europa och kommer till oss. Två olika fokus samtidigt – det måste vi klara. För om vi bär varandras bördor uppfyller vi Kristi lag. (Galaterbrevet 6:2)

• Della
• Twittra