Jag har stämt möte med fru Paola Nisbet i Torre Pellice, ett stenkast från Valdenserkyrkans huvudkvarter. Vi träffas först på kyrkans gästhem »Foresteria Valdese«, där jag också bor under mitt besök. Trots att vi aldrig träffats tidigare tar det inte mer än några sekunder förrän jag tycker jag känt Paola länge. Mellan 1962 och 1977 tjänstgjorde hon och maken Bruno som EFS-missionärer i Eritrea, och att jag träffat en gammal EFS-missionär är det ingen tvekan om när vi slår oss ned vid middagsbordet i den stora matsalen.
Detta är Paolas hemtrakter och hennes valdensiska arv går generationer tillbaka. Hon växte upp med en stark medvetenhet om missionen eftersom hennes farfars far var missionär på Samoa i Stilla havet i slutet av 1800-talet. Ivern att läsa Bibeln samt leva efter Guds ord har varit kännetecknande för valdenserna genom århundraden, och därmed också en stark missionsiver. Det är en grym och blodig historia som Valdenserkyrkan bär med sig. Vid flera tillfällen var den nära att utplånas helt genom systematisk förföljelse och direkt folkmord. De valdesiska samhällena i Provence och Calabrien blev helt utraderade, men en liten grupp överlevde och har burit arvet vidare in i modern tid.
Trots sin tydliga förankring i Val Pellice, finns ändå en stor del av Paolas hjärta kvar i Eritrea, där hon och hennes man tjänstgjorde som EFS-missionärer under 15 år. Bruno, son till valdensermissionärerna Alessandro och Velia Tron, växte upp i Eritrea i gemenskapen med de svenska EFS-missionärerna. Efter teologiska studier och ett års prästtjänst i Italien återvände han till Eritrea, nu tillsammans med Paola och denna gång som EFS-missionär.
Nästa gång jag träffar Paola är efter söndagens gudstjänst, då gör vi ett kort besök hos Bruno, som numera bor på kyrkans äldreboende i närheten och är ganska dement. Jag läser Psaltaren 23 ur minnet och sjunger första versen av »Blott en dag«. Att orden är bekanta för den gamle mannen är det ingen tvekan om, men det är svårt att uppfatta vad han försöker säga. Vi ber en bön som får avsluta vårt korta möte. Åldrandets avklädande är lika svårt när det än inträffar. Paola besöker Bruno minst två gånger om dagen, efter ett så långt liv tillsammans är det tungt att behöva leva åtskilt.
– Det är alltid lika svårt att behöva lämna honom här, säger hon när vi går mot bilen på parkeringen utanför.
Julisöndagen är varm och Paola bjuder på kaffe och glassbakelser på den blomstrande balkongen på Via Beckwith i byn San Giovanni, där paret hyr en lägenhet. Fotoalbumet kommer fram och det är många bekanta ansikten ur EFS missionärskår som passerar förbi. Lyckliga år, får jag intrycket av, som gett vänner för livet. Paola berättar livfullt med ivriga gester om åren som gått och vad de fått betyda för henne och familjen.
– I EFS sammanhang blev vi alltid tilltalade som Paola och Bruno, även om det är han som är prästen. Det gjorde att jag kände mig inkluderad och delaktig.
Egentligen började det innan de blev ett par. Efter Brunos teologistudier tjänstgjorde han under ett år som andrepastor i församlingen i Torre Pellice, där Paola var söndagsskollärare.
– Jag var inte särskilt intresserad av honom i början, men förstod med tiden att han hade kontakter på missionsfältet i Eritrea.
Paola kände redan då en längtan efter att få använda sina lärarkunskaper i missionens tjänst. Hon förhörde sig om Bruno trodde att hon skulle kunna få någon tjänst med den svenska missionen i Eritrea. Han var tidigt intresserad henne, men inte förrän ett år senare gav hon med mig och de blev ett par.
– När vi beslutade oss för att gifta oss och resa ut i missionens tjänst var det som en stor sten föll från mitt hjärta.
De gifte sig och 1962 reste de ut, nu som missionärer för EFS i Eritrea. Paola berättar hur väl hon blev införlivad i den svenska missionärsgemenskapen och kände sig hemma bland EFS:arna och minns med särskild glädje de Sverigebesök hon gjort genom åren.
– Ibland glömde jag till och med bort att jag var italienska! utbrister hon.
Jag frågar på vilket sätt hon upplevt Guds ledning genom livet.
– Gud leder oss varje dag, men det är oftast inte förrän efteråt vi ser det. Jag fick upptäcka hur han hade planlagt det för oss, när vi fick vara bland vanliga människor i Eritrea och dela med oss av de kunskaper vi hade.
Fram till dess hade Paola levt, som hon själv beskriver det, en ganska skyddad tillvaro, som en fågelunge i ett ombonat och varmt bo i den valdensiska gemenskapen i Torre Pellice.
– Jag var en blyg ung kvinna med lågt självförtroende, men tillsammans med Bruno fick jag lära mig att kliva fram och ta för mig. Han uppmuntrade mig och sa: »du kan!«
Men paret upplevde också svårigheter. Bland annat visade det sig att de inte kunde få egna barn. Efter tio år som gifta adopterade de ett italienskt syskonpar och fick på så sätt en son och en dotter på en gång.
Sommaren 1975 evakuerades alla EFS missionärer i Eritrea till Addis Abeba, men familjen Tron kunde återvända till Asmara och fortsatte sin tjänst där i två år till. I samband med den så kallade Röda terrorn i Etiopien 1977 blev det till slut omöjligt för dem att vara kvar och de fick lämna Eritrea definitivt. Framtiden var osäker. Bruno hade så gott som hela sitt liv i Eritrea och tillsammans var de en väl integrerad del av EFS missionärsgemenskap.
– Eftersom Bruno var prästvigd för Valdenserkyrkan och våra två barn hade gått i italiensk skola i Asmara bestämde vi oss för att bosätta oss i Italien.
Familjens första placering blev i Neapel, där Bruno tjänstgjorde som präst i den lokala valdenserförsamlingen. Det var en stor och svår omställning att komma tillbaka till Italien efter så många år utomlands.
– Jag var van vid att det alltid fanns möjlighet att ta initiativ och hitta på nya saker, men här var församlingslivet så mycket mer traditionsbundet, berättar Paola, men jag fick lära mig att hitta vägar till att göra det som var möjligt här, i det här sammanhanget.
Efter Neapel sändes Bruno till fler platser på olika håll i Italien innan familjen till slut hamnade i Torre Pellice. När Bruno blev pensionär fanns det också, som genom ett under, en ledig lägenhet i ett av kyrkans hus i San Giovanni.
Det är många tankar som snurrar när vi skiljs åt. Valdenserkyrkans dramatiska historia, förföljelserna och till slut friheten att finnas och verka, finns hela tiden med som en bakgrund, liksom som de höga alptopparna i väster. Det långa samarbetet mellan Valdenserkyrkan och EFS från 1880-talet fram till 1954 väcker också många funderingar. Det fantastiska mötet med Paola Nisbet och den korta andaktsstunden hos hennes man Bruno Tron binder samman de olika trådarna och ger liv och färg. Kampen för att alla människor ska få höra Guds ord på sitt eget språk är fortfarande högaktuell och tryggheten i att Gud leder även när vi kanske inte märker det.
– Jag tackar Gud varje dag, avslutar Paola Nisbet.
Och fylld av tacksamhet lämnar jag de valdensiska dalarna för den här gången. Jag har blivit påmind om Guds ords betydelse, och om hans trofasthet.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet