Brian Palmer är socialantropolog och lektor på teologiska institutionen vid Uppsala Universitet där han bland annat ger kursen »Mod som förändrar världen« som handlar om människor som visat enastående civilkurage eller »altruistiskt risktagande« som Palmers mer tekniska definition lyder. Under den demokrativecka som arrangerades av Uppsala kommun i mars höll Palmer en föreläsning som var ett slags koncentrat av kursen; i föreläsningen liksom i kursen lyfter Palmer fram personer som i sina liv har exemplifierat ett mod för andra.

Föreläsningen är mycket fascinerande, inte minst för att den livshållning som lyser fram i dessa människors liv påminner om Jesu livshållning: att vara beredd att offra sig för andra. Palmer låter den mexikanske bondeledaren och medborgarrättskämpen Cesar Chavez påstående – »att vara människa är att lida för andra; må Gud hjälpa oss att bli mänskliga« – fungera som ett slags sammanfattning av föreläsningen.

Till de personer Palmer tar upp hör bland andra Malala Yousafzai, en pakistansk ung kvinna född 1997. När hon var 11 år började hon blogga för BBC om hur det var att leva som skolflicka i en by i Swatdalen i Pakistan under talibanerna, som ville förbjuda flickors skolgång. Först skrev hon under pseudonym, men efter ett tag började hon skriva under sitt riktiga namn. Då tilldrog hon sig också talibanernas uppmärksamhet. Något som Malalas pappa redan hade, då han sedan länge drivit skolor för flickor i Swatdalen.

En dag klev två talibaner på skolbussen och frågade vem som var Malala. Då ingen svarade ropade de att de skulle döda alla om inte Malala gav sig till känna. Snart hade Malala identifierats och en av männen gick fram till Malala, som höll sin kompis i handen, och skjöt henne i huvudet. Malala överlevde mirakulöst nog attentatet utan större men – kulan gick genom huvudet och nacken och stannade i axeln. Hon hamnade dock i koma under en tid. Attentatet gjorde henne samtidigt världskänd över en natt. Nio månader senare talade hon i FN om flickors rätt till utbildning och nominerades av en miljon människor till Nobels fredspris som hon också fick 2014. Hösten 2017 påbörjade hon en utbildning vid Oxfords universitet i politik, filosofi och etik.

En annan är Sophie Scholl, student vid Münchens Universitet under andra världskriget. Tillsammans med sin bror Hans Scholl och några andra teologiskt och filosofiskt intresserade studenter i motståndsgruppen »Den vita rosen« skrev hon protestblad mot nazistregimen som de spred på många platser, bland annat i universitetsbyggnaden. En vaktmästare såg när Scholl lät en bunt papper flyga ner från en balkong och överlämnade syskonen till Gestapo. De förhördes och några dagar senare halshöggs de båda. Breven finns att läsa på internet och är fulla av filosofiska och teologiska reflektioner som stöd för motståndet mot Hitler.

I föreläsningen citerar Palmer psykologen William James som i sin bok Varieties of Religious Experience (1902) skriver om »moraliska hjältar« att de tycks ha närmat sig svaret på »tillvarons gåta« – vad allting ytterst går ut på. Troende har i alla tider menat att skönheten i skapelsen säger något om skaparen. Vissa aspekter och erfarenheter i världen har en »avslöjande« karaktär, de är särskilt transparenta för Gud.

Ett helgon brukar beskrivas som en person som genom sitt liv visar att Gud finns. Det är inte en teoretisk argumentation för Guds existens utan en praktisk gestaltning av trons sanning. Jag frågar Brian Palmer om hur han ser på de personer som han talar om, de som uppvisar ett enastående risktagande för andras skull och som ibland betalar med sina egna liv: Ger de oss en glimt av det gudomliga, av något transcendent? Först svarar han lite kryptiskt, med citatet: Jag tror inte på Gud, men jag tror på Guds helgon. Men när vi resonerar vidare påpekar Palmer att han inte är ateist, och att dessa personers »moraliska skönhet« – som han kallar det – är en viktig anledning till det.

En konsekvens av en världsbild där allting betraktas som ett resultat av materiella processer är vad man brukar kalla för »avförtrollning av världen«. Detta uttryck syftar på en syn på tillvaron som inte innehåller någon Gud, någon verklig godhet, skönhet eller djupare mening. Sociologen Max Weber menade att detta var modernitetens öde: en avförtrollad värld. Men numera talar man också om en motsatt rörelse, om en återförtrollning av världen. Brian Palmer, som i kurser och föreläsningar lyfter fram personer som visat moralisk skönhet, kan sägas bidra till att återväcka hoppet för att denna modernitetens avförtrollade världsbild inte är trogen verkligheten. Att det finns något mer. Uppenbarligen har de också den effekten på Palmer själv.

• Della
• Twittra