Jag vill dela med mig av något jag fått med mig från »en av dessa mina minsta«. I arbetet har jag fått möta många barn och ungdomar som är hiv-positiva och föräldralösa, och haft förmånen att få vandra några steg med dem. Jag har fått dela en del av deras liv med både glädjefulla stunder och jobbiga stunder. Jag vill speciellt lyfta fram några barn som berört mig på ett särskilt sätt.

Syskonparet Ester, 15, och lillebror Elia, 7, är föräldralösa, hiv-positiva och bor under fattiga förhållanden hos sin gamla mormor. De är mycket måna om varandra. Om Elia är törstig och får en mugg vatten, så ber han även att få vatten åt storasyster. Ester är den som kokar gröt på morgonen till sig själv och lillebror. Hon är den som ger bromsmedicinen till lillebror och kommer med honom till kliniken på torsdagar och till »Saturday Club« varannan lördag, en samling där de mindre barnen får vara barn för en stund – med lek, undervisning, fika och gemenskap. Ester måste jobba mycket hemma och är ofta sjuk. När hon går till doktorn följer alltid lillebror med. Det är hjärtskärande att se vilken omsorg de har om varandra och hur de tar hand om varandra. När Ester kom till »Youth Club«, vår ungdomssamling i huset med fokus på frågestund och undervisning, var Elia tvungen att stanna hemma och grät över att han inte fick följa med storasyster. Men till »Saturday Club« kommer Ester med sin lillebror. Ester började i högstadiet efter jul och hade blivit placerad i en skola en bra bit från hemmet, men vi kunde hjälpa till och få henne flyttad till en skola i närheten. Elia blev så lycklig, storasyster kommer att kunna bo hemma.

Dorkas är 11 år och hiv-positiv. Mamman är också hiv-positiv och pappan har dött. Det är en härlig tjej som jag träffar på den så kallade Klinikdagen, då de hiv-positiva kommer till oss på Barnens hus, och på »Saturday Club«. En torsdag var jag bortrest och var inte på kliniken, då hade Dorkas bara gråtit. Mamman ringde på kvällen och berättade hur ledsen hon hade varit. Dagen efter fick jag höra av mina arbetskamrater att hon hade varit otröstlig – hon ville få vara med »bibi«, mormor som hon kallar mig, och jag var inte där. Dorkas är klassens bästa elev och drömmer om framtiden. Hon har stora bekymmer med vad hon ska välja, ska det vara läkare eller präst? Men det ger också hopp, hon har en dröm.

Det är en stor sorg när man tänker på alla dessa underbara barn och ungdomar, och hur deras framtid ska bli. Hur länge kan de leva med sin bromsmedicin? De har drömmar, men aids är en grym sjukdom.

Jag har fått följa Ester och Elia i snart tre år och blir så glad att se vilken omsorg de har om varandra, men undrar med sorg i hjärtat hur det ska gå för dem. Jag blir glad av att Dorkas tycker så mycket om mig, men sörjer över att jag är här en viss tid och måste lämna henne.

Men en tröst är att Jesus är barnens vän. Tack att du ber med oss för Ester och Elia, Dorkas och alla de andra hundra hiv-positiva barnen och ungdomarna som kommer till kliniken här i Barnens hus på Selian Hospital.

Jesus tog upp barnen i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem. (Mark 10:16)

Päivi
Karlsson

• Della
• Twittra