Har du haft dåligt samvete för att du varit dålig på att dela din kristna tro till andra? Förutom att det faktiskt kan vara ett befogat dåligt samvete – vi kan ju vara obefogat fega ibland – kan det dåliga samvetet hänga samman med att vår bild av mission och vittnesbörd kan vara alldeles för snäv.

Om vi går till Nya testamentet finner vi enligt den tidigare missionsföreståndaren i EFS och professorn i exegetik, Birger Olsson, åtminstone tre helt olika bilder av mission. Han skrev på 1980-talet en artikel, »Mission à la Lukas, Johannes och Petrus«, som är värd att både återvända till och tänka vidare från.

Hos evangelisten Lukas möter vi, framförallt i Apostlagärningarna, en mission där människor aktivt går ut och förkunnar Ordet på gator och torg med kraft och iver. Det är andeutgjutelse, under och tecken, dramatiska omvändelser och framgång. I Apostlagärningarna läser vi exempelvis i kapitel 1, vers 8: »Men ni ska få kraft när den heliga Anden kommer över er, och ni ska vittna om mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.« Senare i samma bok läser vi: »Paulus och Barnabas (stannade) där en längre tid och talade öppet och frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta dem göra tecken och under« (Apg 14:3). I vår tid har bland annat John Wimber, grundaren av Vineyardrörelsen, lyft fram detta sätt att tänka evangelisation när han talat om »Power Evangelism« – kraftevangelisation. Drag av detta sätt att tänka finns i alla rörelser och kyrkor som aktivt driver utåtriktad evangelisation och mission.

Om vi går till evangelisten Johannes möter vi ett helt annat perspektiv. Här är Gud aktiv och människan passiv. Det är han som drar människor in i gemenskapen. Ingen kommer till Sonen om inte Fadern drar honom (Joh 6:44). Genom gemenskapen dras andra in i tron. Johannes skriver vidare att när de som tillhör Jesus blir ett ska världen tro (Joh 17:20–21). Det är genom att vara kvar i Jesus som man kan bära frukt (Joh 15:5). Liksom Lukas beskriver Johannes Andens verksamhet, men hos den senare handlar det mindre om kraft och mer om att påminna om Jesus och kalla människor till gemenskap med Gud och varandra. Birger Olsson kopplar i sin artikel samman missionen i Johannes-evangeliet med gudstjänsten: gemensam bön, lovsång, meditation, undervisning, brödsbrytelse och måltidstidsgemenskap. I vår tid tar sig denna form av inriktning uttryck i församlingsstrategier som mest tänker utifrån gudstjänsten och mässan. Kanske vi kan se nattvardsväckelsen som ett uttryck för detta?

Hos aposteln Petrus ser vi i Första Petrusbrevet ett tredje sätt att tänka och agera mission. Här möter vi inte i första hand det utåtriktade aktiva vittnesbördet som hos Lukas, eller det inåtriktade samlande gudstjänstfirandet som hos Johannes. Det centrala här är vardagslivets kontaktyta mitt bland alla som inte är kristna. »Uppför er väl bland hedningarna«, skriver Petrus i Första Petrusbrevet kapitel 2, vers 12. Det kristna livets vittnesbörd mitt bland alla människor är det viktiga här. Kvinnorna vars män inte är kristna uppmanas att vinna dem för Gud genom sitt sätt att vara (1 Pet 3:1). Men det handlar inte enbart om livsföringen. Det är också viktigt att kunna ge svar på frågor om tron: »Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp« (1 Pet 3:15). Här har vi vardagsvittnesbördet från den helgade kristne genom både livsföring och ord. Petrus beskriver ett genuint kristet liv som väcker nyfikenhet och frågor som den kristne sedan kan ge svar på.

Både som enskilda kristna och som kyrkor och rörelser lutar vi i allmänhet mer åt något av dessa olika sätt att tänka mission än de andra. Antagligen har flera av oss dessutom haft olika perioder under våra kristna liv med olika sätt att tänka mission. Inget av detta är problematiskt. Vi kan i Bibeln finna olika sätt att tänka mission som finns där sida vid sida, vilket är befriande eftersom vi oftast jämför oss mot vad vi inte är.

Det som däremot kan bli problematiskt är om vi ser ner på de andra sätten – de som vi själva just nu inte betonar – som mindre värda. Det finns faror i att renodla ett sätt att tänka mission, oavsett vilken modell det gäller. Lukasmissionens aktivism kan urarta i självupphöjelse och högmod. Johannesmissionens inåtriktning kan leda till isolering och världsfrånvändhet. Petrusmissionens vardagskristendom kan leda till en anpassning där saltet mister sin sälta. De olika sätten behövs för att balansera varandra. Alla tre behövs också för att vi människor är olika både som missionärer och som mottagare, förutom att olika kulturella situationer kan kräva olika strategier.

Det mest problematiska är dock om vi inte bryr oss om mission alls, vilket kan vara ett symtom på att kärleken har svalnat, eller på att vi haft en alldeles för smal modell för vad mission är och att den modell vi sett inte passat oss som personer, vilket lett till att vi gett upp.

Vad kan vi då göra? Vare sig kärleken svalnat eller vi blivit uppgivna finns egentligen bara ett sätt. Det handlar om att gå till honom som ytterst sett är den ende som kan värma och ge hopp. Att delta i Guds mission blir bara riktigt intressant om Gud fått tända en kärlek i djupet av våra hjärtan. Med en sådan kärlek i hjärtat kan vi både som gemenskaper och enskilda kreativt och generöst hitta vår egen specifika missionskallelse och samtidigt bejaka andras, utifrån att det finns åtminstone tre olika modeller som alla är bibliska. 

• Della
• Twittra