Under mitt liv har jag emellanåt känt en frustration över delar av mitt liv som kristen. Inte så att jag varit osäker på vad som förväntades av mig – eller hur jag egentligen skulle vilja leva mitt liv. Frustrationen hängde samman med skillnaden mellan det jag visste var rätt och hur jag levde. Det handlade inte om något sådant som att jag visste att stöld var fel, men ändå alltid snattade en Daim från affären. Nej, skon klämde vid vetskapen om att vi som kristna är kallade att leva ett självutgivande liv för våra medmänniskor – för att hjälpa dem att få möta Jesus och komma till tro på honom. 

Vändpunkten kom när jag för några år sedan lyssnade till en man som heter Dave Patty. Han leder en stor missionsorganisation som fokuserar på att nå och lärjungaträna ungdomar i det gamla östblocket. Patty beskrev hur han vid ett tillfälle insåg att »jag är så upptagen med att leda en missionsorganisation att jag inte hinner leva mission själv«. Han berättade att han inte var någon evangelist, men att han visste att vi alla kristna är kallade att aktivt dela vår tro på sätt som överensstämmer med våra gåvor. Utmaningen var att han inte gjorde detta. Och här kände jag igen mig.

Jag hade varit präst i nästan halva livet och var genom yrket mitt i uppdraget att leva mission – men i mitt personliga liv lyste det med sin frånvaro. När jag försöker analysera detta, handlade det för mig inte om varför detta skulle ske eller vem som skulle göra det. Frågan som inte hade besvarats för mig var hur det skulle gå till. Jag hade alltså inte fått hjälp av någon att rent praktiskt ta steg för att komma in på samtal om tro med människor i min omgivning. Det var även detta som Dave hade saknat, och när han fick upp ögonen för några praktiska vägar att samtala om tron öppnades plötsligt helt nya dörrar till att prata om Jesus med människor. Det fina var att han inte höll dessa insikter för sig själv, utan hela hans familj började samtala om hur de kunde dela sin tro och gemensamt be för människor de mötte. För Dave innebar det att han gick och knackade på hos en man i ett hus längre ner på gatan och sa: »Jag är ledsen, jag har bott här i flera år och vet inte ens vad du heter. Kan jag få bjuda på en kopp kaffe?«. Detta första steg byggde en vänskap som sedan ledde till att mannen kom till tro på Jesus. 

När jag började tillämpa dessa principer som Dave delat med sig av, kom insikten att även jag kunde få ha samtal om Jesus med människor jag möter. Och än mer fascinerande var att jag verkligen tyckte om det! Det som tidigare hade tett sig som både skrämmande och främmande blev successivt en del av min livsstil som lärjunge.  

Detta var ett exempel på när jag fick hjälp att minska glappet mellan min teoretiska övertygelse och mitt liv. I just detta fall handlade det om att dela tron med människor i min omgivning, men samma principer skulle kunna tillämpas på alla delar av mitt lärjungaskap. Ofta är det just ovana eller osäkerhet som gör att vi inte riktigt lever som vi skulle vilja. Detta råder vi bäst bot på genom att, i gemenskap, hitta praktiska redskap som hjälper oss att ta nya steg. Denna insikt har gjort att jag som ledare i EFS vill skapa verktyg för oss att kunna leva ut vårt lärjungaskap på livets alla områden – och i alla dess faser.

• Della
• Twittra