Vittnesbörd

Min tro har stärkts för varje resa jag har gjort

Berth Nilsson gick från att vara en osäker tonåring till att resa över hela världen. Genom sina uppdrag som yrkeslärare och biståndskoordinator har han ställts inför svåra utmaningar samtidigt som hans gudstro har växt.

När Berth Nilsson var 15 år fick han sitt första jobb på Vetlanda Tändsticksfabrik och flyttade in hos Elsa Johansson, som var änka och vars son hade flyttat hemifrån. Den första fredagskvällen i Vetlanda lockade Berths arbetskamrater ut honom på stan. 

– Jag kom hem sent, var rund under fötterna och väsnades säkert. Elsa undrade hur det stod till och sa: »Jag kan komma in med lite chokladmjölk och ostfralla till dig, tycker du om det?« Aldrig i livet hade jag fått så god chokladmjölk!

Morgonen därpå bjöd Elsa på frukost och ställde frågan som Berth aldrig hade fått tidigare: »Vad har du tänkt göra med ditt liv?« Till skillnad från sina syskon var Berth inte så intresserad av att gå vidare till högre studier. Samtidigt hade han en känsla av att hans pappa på grund av detta inte brydde sig om honom.

– Jag vet inte var jag hade varit i dag om inte Elsa hade agerat som hon gjorde. Hon brydde sig och såg mig i mitt bedrövliga skick. Hon såg bakom det sköra skalet, som om det fanns ett material att jobba vidare på. Elsa blev inte arg eller sur, sa inte »håller du på så här får du flytta ut« – hon bjöd på en fralla och en kopp choklad istället.

Berth drömde om att bli yrkeslärare och arbeta i Etiopien, precis som en missionär han träffat. När han berättade det för Elsa var hennes respons omedelbar: »Det är väl inga problem!« Hon uppmuntrade Berth att studera på distans, vilket på 1960-talet innebar en korrespondenskurs. När han hade klarat sin första tentamen med högsta betyg ställde Elsa till med tårtkalas. Det var också hon som hittade platsannonsen från Sida som tog den då 19-åriga Berth till Etiopien för första gången – som yrkeslärare. 

Berth stortrivdes, att få använda sin fantasi till något nyttigt och samtidigt utmana eleverna på yrkesskolan passade honom perfekt. Under sina många år i Etiopien arbetade han bland annat med mun-folket i sydvästra delen av landet. Senare koordinerade han katastrofhjälp i Etiopien, Kenya, Sovjetunionen, Colombia och många andra länder. Under 90-talet samarbetade Berth med EFS i Somalia.

– Det var en svår tid i Somalia, också för EFS-missionärerna. Ett fungerade bankväsende saknades så det föll på min lott att föra in en stor summa pengar till projekten i Mogadishu.

Berth stannade en natt i Nairobi och låste in pengarna i ett kassaskåp på EFS kontor, basen för Somaliaarbetet. Tidigt på morgonen fick han besök av tre välklädda män som utgav sig komma från inrikesministeriet. När Berth hämtat de dokument de ville ha, gjorde de klart för honom att de var ute efter pengar.

– Jag sa frimodigt att de inte kommer att hitta några pengar. De förde upp mig mot väggen, riktade två revolvrar mot bröstet och en kniv mot strupen. Mina tårar rann. Men helt plötsligt, till synes utan anledning, utbyttes hatet i deras blickar mot rädsla. De backade ifrån mig och ut ur rummet, sa »förlåt om vi skadade dig« och stängde dörren efter sig. 

Några minuter senare ringde telefonen; Maj-Britt Lindgren från EFS kansli i Uppsala undrade hur Berth mådde. »Varför ringer du nu?« frågade Berth. Maj-Britt hade kvällen innan legat sömnlös av oro och omtanke för Berth och gått ner på knä och bett för honom. På kontoret morgonen efter träffade hon kollegan Ruth Abrahamsson som hade känt samma oro, och de bad tillsammans. Därefter ringde de till kontoret i Nairobi och fick höra att Berth mådde bra.

Berättelserna från Berths liv är dramatiska – han har fått lösa många praktiska problem och ofta suttit i förhandlingar för att säkerställa leveranser av mat och medicin till konflikthärdar och flyktingläger. Ett uppdrag som ibland har varit svårt, både för honom och den närmaste familjen. Men erfarenheterna har ändå gjort att hans tillit till Gud har växt.

– Min tro har stärkts för varje dag, för varje resa jag har gjort. Jag kan ha blivit ledsen och besviken på medmänniskor som behandlat mig illa, men jag minns min pappas ord om att inte bli bitter utan att försöka se vad Gud har att lära mig i det jag går igenom. Med åren har min tro blivit mer barnslig och naturlig; vi går och samtalar med varandra, jag och Gud. 

Genom livet har Berth strävat efter att se på andra människor med samma blick som Elsa Johansson såg på honom som tonåring.

– När jag suttit i förhandlingar – ibland med en kalasjnikov riktad mot mig – har jag tänkt på att under varje skal, till synes skört eller hårt, finns människor med drömmar och tankar, visioner och idéer. Hårdheten kan ha många anledningar, men vi kan inte ha en negativ utgångspunkt när vi möter andra människor. Vi måste se det positiva.