Det är valår och nu tre år sedan Ebba Busch Thor blev partiledare för Kristdemokraterna. Tre år av politiska vägval, beslut, debattartiklar och en mängd anföranden. Tre år av varma vindar – men också kalla stormar. Och så förstås tre år av småbarnsliv. Mitt i maktens centrum. Så hur gör hon, i detta späckade schema där få lugna stunder erbjuds, för att bevara ett slags inre hållbarhet?
– Det är en fråga som tvingar mig att reflektera huruvida jag lever som jag lär, säger hon och omfamnar kaffekoppen där vi sitter på hennes kontor på Riksdagen.
– Jag tycker att jag gör det, men med jämna mellanrum har jag, liksom alla människor, behov av att kalibrera om. Lever jag som jag vill leva? Lägger jag min tid på rätt saker? Eller snarare, det jag lägger tid på – vad säger det om vad jag tycker är viktigt i livet? Det är tre frågor jag återkommer till, säger hon.
Uppvuxen i en kristen familj och med en personlig tro är kyrkan och den kristna gemenskapen viktig för henne, inte minst för att bevara hjärtat och de grundvärderingar hon har.
– Kyrkan för mig är en möjlighet att stämma i bäcken, på samma sätt som bilen behöver servas regelbundet. Annars kan man glida iväg. Gudstjänsten, men också den gemenskap jag har med mina kristna vänner, betyder mycket. Där kan jag också få studsa en del av mina vardagsbeslut mot dem som jag i grunden har samma värderingar som, säger hon.
Drivkraften till att hon kommit dit hon är i dag, på en position med mandat att påverka många människor, är sprungen ur hennes kärnvärderingar. Hon vill alltid sätta människovärdet i första rummet.
– Det finns naturligtvis flera saker som påverkar ens värderingar, och för mig har min tro varit en avgörande faktor. Det har i sin tur påverkat var jag hamnat politiskt. En kultursatsning kan vara jätteviktig för en kommun, men om man samtidigt inte har råd med platser på äldreboenden för de äldre – är det då rätt prioritering utifrån människovärdet, frågar hon sig.
Som politiker får man räkna med att bli omdiskuterad, ifrågasatt och ständigt omtalad. Men Ebba verkar ha ett inre lugn, vare sig hon får lovord eller möter de stora stormarna.
– Jag tror att den där tryggheten är starkt präglad av min mamma. Hon lärde mig tidigt i tonåren att sätta ord på skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Självförtroendet kan gå upp och ner beroende på hur jag lyckas eller inte, men jag måste alltid se till att värna självkänslan, att jag är värd någonting oavsett, säger hon och kopplar det till sin kristna tro:
– Jag har en stark, personlig tro som betyder mycket för mig, och som återkommande landar i att jag är älskad för att jag är. Jag är värd någonting. Den vissheten har gett ett slags grundtrygghet. Och jag har insett att ju mer det stormar, vare sig det är i jobbet eller privat, desto mer märker jag hur betydelsefull min tro är för mig, säger hon.
Har du behövt vara mer noga med att värna om din inre hållbarhet de år du varit partiledare?
– Jag har tränats i det länge, men det är klart att pressen har blivit mycket större. Rent praktiskt ser mitt liv väldigt annorlunda ut jämfört med för några år sedan. Jag har mindre tid att träffa mina vänner, att gå till kyrkan eller engagera mig i föreningsaktiviteter. Det är delar av mitt liv som är viktiga för mig och där jag kan vara mer än det jag presterar i mitt yrke.
Hon poängterar dock att hon inte vill bli en helt annan person i sin roll som politiker.
– Det är viktigt för mig att få vara mer än bara mitt jobb. Har man flera strängar på en gitarr spelar man kanske inte på alla samtidigt, men jag vill inte att det ska upplevas som att jag är två helt olika personer. En del väljer att »ta på sig sin ämbeteskavaj« och blir då en viss person. Jag skulle bli knäpp om det var så! För mig fyller det ett syfte att få gifta ihop mina olika roller, säger hon.
Bönen är en naturlig del i hennes vardag.
– Jag ber regelbundet och för mig är bönen som ett samtal. Det kan handla om något privat eller något stort och viktigt i jobbet. Det betyder mycket för mig att bara få stanna upp lite och uttryckligen, högt eller tyst, tacka för allt jag har att vara tacksam för, men också att få sätta ord på vad som kanske bekymrar mig. Att bara få lägga den oron på Gud och be om hjälp och stöd att vara en klok och bra mamma och att fatta kloka beslut i politiken, betyder mycket för mig. Men det innebär inte att jag ber ihop en budget eller hittar rätt i politiska beslut genom bibelord, vilket en del tror.
Det finns en hel del förutfattade meningar och okunskap om religion och tro, menar Ebba, som berättar att hon då och då får en del speciella frågor.
– De frågor som jag fått av tunga journalister kring min tro visar på en ganska stor religionsanalfabetism i Sverige. Jag tycker att det är fascinerande hur lite försvarstal och stöd det finns från andra politiska kollegor när frågor om tron i så många omgångar ställs nästan lite hånfullt och respektlöst.
Hon hoppas att fler beslutsfattare ska stå upp för sin tro.
– I år vet jag inte hur många politiska kollegor som i intervjuer berättar att de är troende. Jag har inte märkt av det tidigare, men nu märks det i många intervjuer. Jag ifrågasätter inte att det inte är genuint, men jag önskar att fler politiker står för sin tro även när det inte är valår, säger hon.
Fler rakryggade troende politiker skulle vara bra för den politiska debatten i Sverige, menar Ebba.
– Det kommer att vara år av flera tuffa brytningar kring värderingar och religion framöver. Jag är rädd att man kastar ut barnet med badvattnet när vi ska hålla rent från extremism. I stället riskerar samhället att bli ganska religionsfientlig i största allmänhet, säger hon och konstaterar:
– Det finns ingenting som är helt svartvitt. Man måste klara av att både stå upp för religionsfriheten och hålla rent från religiöst förtryck. Min starka tro betyder väldigt mycket för mig och har tagit mig genom otroligt tuffa situationer privat. Den är en stor styrka för mig för att jag ska orka med den uppgift som jag har. Den är avgörande, inte i politiska beslut, men för att jag mäktar med, fastslår hon.
Ebbas position innebär att hon har ett mandat att påverka många. Hon har makt. Hur ser hon på det?
– Makt är i första hand ett medel för mig. Jag försöker tänka att jag inte har ett vanligt jobb, utan jag att jag har fått ett förtroende som närsomhelst kan tas ifrån mig, så det gäller att förvalta det. Samtidigt är känslan av att kunna påverka en av de bästa känslorna i världen. Men den dagen makt blir ett mål, då är man illa ute. Därför måste jag behålla ödmjukheten inför det uppdrag jag har och hitta balansen mellan vad som är målet och vad som är medlet. Då makten är ett medel att åstadkomma någonting behöver jag ha koll på vad som är min drivkraft, vad det är jag vill åstadkomma och varför jag gör det jag gör, säger hon.
Och då hon vet vad som är hennes drivkraft, nämligen kärnvärderingar om människovärdet, då är hon inte rädd för att använda makten.
– Ska en kyrkas sociala arbete kunna få stöd i fortsättningen eller kommer det att vara förbjudet? I sådana frågor behövs röster som är trygga i sina grundläggande värderingar, ser det positiva och som inte ryggar att ta debatten för det. En sådan röst hoppas jag kunna vara genom det uppdrag jag har, och då är inte makten en drivkraft, utan ett medel.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet