Ljudvolymen i rummet tycks inte bekomma Melkamu Melaku där han sitter böjd över sin vita Maqi-symaskin. Framför sig låter han nålen skära genom en bit syntetiskt läder, och på tegelväggarna runt omkring honom hänger prototyper: skinnväskor i olika modeller, i brunt, orange, lila, svart och grönt.
Melkamu växte upp i Shiromeda i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, tillsammans med sin mamma, styvfar och syskon: ett äldre och fem yngre. Snart efter att Melkamu börjat skolan blev han tvungen att hjälpa till med försörjningen. Som sjuåring började han sälja tuggummin och blev en av de många Shiromeda-grabbar som rör sig ner mot stadens centrum och erbjuder människor att köpa styckvisa tuggummin: mintiga Winterfresh, Banana Gum eller Cinnamon med kanelsmak. Men relationen med mammans man var komplicerad, och Melkamu tillbringade alltmer tid på gatan.
– Jag började leva på gatan när jag var nio år gammal, och då slutade jag också skolan, berättar Melkamu.
Först bodde han vid området kring Sidist kilo, bara ett par kilometer från familjehemmet, men när polisen började besvära honom och hans vänner flyttade de till Stadium i centrala staden.
Addis Abebas hemlösa är ingen homogen grupp: där finns gamla som är trötta och sjuka, ungdomar som tycker det är viktigt med coola kläder – och barn som, trots att de har sin familj nära, av olika anledningar sover på trottoaren. EFS samarbetsorganisation Hope for Children in Ethiopia (HCE) vill, som namnet avslöjar, ge hopp till barn i svåra situationer. De har lång erfarenhet av människor som bor på gatan och vet att hemsituationen är avgörande för många av gatubarnen – därav deras stora engagemang i förebyggande arbete som grundskoleutbildning i utsatta områden. För de som hamnat på gatan är behoven ofta komplexa. Ekonomin är en stor fråga, men problemen finns också på andra områden. Ofta krävs hjälp både med en väg till hållbar försörjning och en upprättad självbild och framtidstro.
Efter tre år på gatan flyttade Melkamu hem igen. Även om situationen där hemma inte var helt okomplicerad kunde han bo med sin familj och arbeta som daglönearbetare.
– När jag sedan hörde talas om HCE åkte jag direkt hit, minns Melkamu, som nu är 23 år.
Vid sidan om HCE:s huvudkontor finns tre klassrum som varje dag fylls av ungdomar och unga vuxna. Deltagarna kommer från olika typer av utsatthet: någon har fått barn tidigt och tvingats hoppa av skolan, en annan flyttade från landsbygden i hopp om att få ett bra jobb, men blev i stället hushållerska med usla arbetsförhållanden. Vissa har samma bakgrund som Melkamu: en kortare eller längre tid av hemlöshet. I tre olika grupper får de hos HCE en yrkesutbildning. En grupp lär sig att klippa och styla hår, en annan lär sig laga mat, och den tredje – som Melkamu tillhör – får en utbildning i lädersömnad.
I Melkamus grupp finns också Ainaddis Abuye. Hon är 20 år och syr just nu en väska. Ainaddis bor i området Kechene tillsammans med sju andra: fyra syskon, två andra släktingar och Ainaddis mamma, som får in pengar till alla åtta genom att tigga på gatan. När Ainaddis skulle börja gymnasiet hoppade hon av skolan för att hjälpa sin mamma, men när hon fick chansen att börja på HCE:s utbildning tog hon den direkt.
– Utbildningen lär mig att skapa läderprodukter, men den hjälper mig också att lära känna mig själv, säger Ainaddis.
När händerna får arbeta, händer något. Några skinnbitar blir till en snygg väska och stoltheten växer. Samtidigt får HCE:s deltagare mer än bara en yrkesutbildning – de får individuell stöttning och utrymme att fundera på sin tro, sitt liv och sin framtid. Melkamu fick möjlighet att göra praktik på ett företag, där han sedan blev anställd.
– Min önskan är att starta min egen verksamhet, kunna stå på egna ben och bilda familj. Jag har hela livet framför mig.
När dagens sista lektion har tagit slut, går alla hem och lugnet sänker sig över innergården. Men Melkamu, han sitter kvar vid symaskinen och syr lite till.
