Att jobba utifrån någon form av bild, gå utanför det befintliga och ha förmågan att få andra människor delaktiga – så beskriver Martin Alexandersson en pionjär. En person rustad för att gå till nya platser och leta nya vägar.

– Om det betyder att starta nya företag, församlingar eller innebandylag spelar mindre roll. Utloppet beror helt på omständigheterna. Det är inte en helgelsefråga, utan handlar om personlighet och kallelse, säger han.

Under årens lopp har Martin ofta varit den som startat saker, både inom kyrkans väggar och profant, alltifrån skoltidning till volontärprogram. Han lockas av det okända, till det som inte har en snitslad bana. Är det för mycket rutin blir han både rastlös och lätt uttråkad.

Sedan 2009 har Martin arbetat med nyplantering och hans vision är tydlig; lokalt fungerande församlingar, rotade i missionsbefallningen och rustade för att göra människor till lärjungar. Hans erfarenheter präglar samtalet, konkreta exempel varvas med målande bildspråk. Ja, helt plötsligt handlar det om hundfoder. För hundar finns två typer av föda – dels hundgodis, som är gott men inte håller i längden, och så finns det helfoder eller fullfoder som hunden kan leva av. På samma sätt definierar Martin EFS syn på nyplantering:

– Ser ett sammanhang sig själva som helfoder gör inte vi på riks någon annan bedömning. Då betyder det att det kan se väldigt olika ut. Om det kallas nyplantering eller en extra gudstjänst är helt egalt för mig, det är principen vi vill förmedla, hur det sedan ser ut eller är juridiskt uppbyggt har vi aldrig brytt oss om.

Principen är att göra nya saker för att nå nya människor med evangeliet. Tidigare var Martin en motståndare till nyplantering. Om vi inte ens kan fylla de många halvtomma kyrkor som redan finns såg han ingen poäng med att starta nya.

– För att starta nytt så behöver vi ha ett fokus på hur vi gör evan­geliet levande just här. Det är inte det att nya församlingar till sitt väsen är bättre, men för att starta från grunden måste du göra den hemläxan. Risken att fastna i gamla hjulspår är mindre och det syns i statistiken, man lyckas komma närmre sin samtid, säger han.

Knäckfrågan som han ställer sig blir då – vilken del av evangeliet är de goda nyheterna för min granne?

– Han är inte kristen, han känner ingen syndamedvetenhet. Min granne, som jag ibland tittar på hockey med eller så spelar vi golf i fyra, fem timmar, han vet vad jag jobbar med men har aldrig ställt en fråga om vad jag gör på mitt jobb eller vad det innebär. Han är helt enkelt ointresserad. Där tror jag det är viktigt att bygga vänskap och vara trovärdig i mitt liv, men jag vet fortfarande inte vilken del av evangeliet som är goda nyheter för honom.

För Martin handlar församlingsplantering mycket om relationer. Både mellan dem som arbetar tillsammans och de som bjuds in till gemenskapen. Han och hans fru Hanna har, både under tiden i Uppsala och numera i Göteborg, varit drivande i nya församlingar. De gick in med tanken att satsa livslångt på församlingen i Mikaelskyrkan, Uppsala, när Gud för två år sedan kallade dem till Göteborg.

– Det är något attraktivt men också något väldigt jobbigt i att lämna det invanda och trygga. Alla relationer, alla roller, att bara bryta upp och flytta till något helt nytt är utan tvekan svårt.

Ett halvår efter flytten till Göteborg får de beskedet att det barn som de välsignats med är svårt sjuk. Hanna är gravid i vecka nitton och turerna till ultraljudsmottagningen blir allt mer frekventa. Det är en tuff tid, särskilt som nya i såväl staden som samtliga sociala sammanhang.

– Om det hänt i Uppsala, där vi haft både nära vänner och församling, hade det varit mycket enklare. Jag har nära vänner som har fått missfall tidigare i graviditeten utan att omgivningen fått veta något, det är ett område vi inte riktigt pratar om i vår kultur.

Trots det valde Martin och Hanna att öppet dela sin situation. Deras vilja att leva ärligt och relationellt präglade även detta. I november 2015, innan hon föddes, slutade deras dotters hjärta slå.

– Jag är på ett sätt glad för insikten att detta inte är någon människas fel. Det är tydligt en del av den fallna skapelsen. Det skapar någon sorts ödmjukhet att jag inte kan kontrollera och planera tillvaron utan får lita på att Gud råder. Ibland får vi vara med i det som är mer av smärta.

Mitt i processen mellan hopp och förtvivlan var »hur tänker du Gud?« en återkommande fråga.

– Var är Gud när vi har ett sjukt barn? För mig har det varit lika viktigt att vara ett vittnesbörd när jag står med ett barn som håller på att dö och jag inte förstår varför. Det jag vill förmedla är ett äkta liv, inte en tro som bara fungerar när allt är halleluja. Detta är inte något svartvitt och enkelt, men kan jag inte dela min tro mitt i sorgen så kan jag aldrig göra det.

Utmaningen för många av oss kristna, menar Martin, är att vi lever alldeles för isolerat. Vi tänker att vi klarar oss själva.

Vår identitet som rörelse formar oss och det vi gör.

– Jag skulle säga att vi är en missions- och en församlingsrörelse. Vi bygger lokala församlingar och vi har fokus på mission. När vi pratar om oss själva som bara en missionsrörelse med förkunnare, då hamnar mycket av våra andra prioriteringar åt sidan. Mission blir något som endast sker i Afrika och handlar inte om min granne.

EFS självbild behöver vidgas och vår mission måste återkommande handla om att nå nya med det eviga evangeliet:

– Vi definierar så lätt vad som är rätt och vad som är fel. Jag skulle önska att vi mer hade en attityd av att välsigna varandra, särskilt de nya initiativ som arbetar på ett annat sätt än vi är vana vid. Kanske de inte heller når någon, men har de försökt så är åtminstone jag väldigt glad.

• Della
• Twittra