Under 2015 startade EFS en nyplantering i Barnes i sydvästra London. Det är en stadsdel med ett stort antal svenskar och här finns även den svenska skolan. När AnnaHelena Lindberg flyttade till London i januari 2015 var det fortfarande ovisst var EFS London skulle hålla till och hur verksamheten skulle se ut. De fick då kontakt med Holy Trinity Barnes, HTBarnes, en relativt nyplanterad anglikansk kyrka. Ledningen i kyrkan tyckte att EFS vision lät spännande och då de också sett det stora antalet svenskar i området men inte haft så stora möjligheter att nå dem välkomnade de nu öppningen i detta. Ett samarbete inleddes.

Under våren knöts kontakter utlandssvenskar och i juni bjöd EFS-föreningen in till ett midsommarfirande. Inbjudandet skedde via Facebook och handaffischer som delades ut vid nationaldagsfirandet på Svenska skolan.

150 personer som kyrkan tidigare inte haft någon kontakt med kom till midsommarfirandet.

Till höstterminen startades verksamheten mer på riktigt och nu har man Öppet hus varje torsdag förmiddag då föräldrar, barn och au pairer dyker upp.

AnnaHelena berättar;

– Vi fikar, pratar och sjunger lite sånger tillsammans. Det är en grupp som ständigt återkommer och de uttrycker en väldig tacksamhet över att vi ordnar det här och att vi finns.

Utöver Öppet hus driver AnnaHelena en svensk samtalsgrupp i HTBarnes Alphaverksamhet samt andra mer sporadiska mötesplatser. Varje vecka är det runt 20 personer som kommer på de olika svenska träffar som EFS London bedriver. Och längtan är stor efter mer verksamhet men AnnaHelena jobbar som ensam svensk på plats i Barnes. Hon uttrycker tacksamhet för ett gott samarbete med det engelska kollegiet och den svenska ledningsgruppen men inser också att det behövs några fler personer på plats för att kunna växa i takt med efterfrågan.

– Vi är just nu inne i en böneprocess då vi lyssnar och funderar över nästa steg och hur det ska se ut. Det jag önskar rent konkret är ett team av människor som vill vara EFS London och som vill driva det tillsammans med oss. Det är min längtan, säger hon.

Allt började med att AnnaHelena Lindberg, då anställd på EFS Västerbottens kansli i Umeå, talade med sin chef, Kristoffer Hedman om sin längtan. Han bekräftade att det var något han sett att hon haft på hjärtat länge.

– Jag har bott utomlands i flera omgångar och har haft målgruppen utlandssvenskar framför mig. Det är en stor målgrupp som finns i hela världen. Jag har märkt att som utlandssvensk får man ofta andra typer av relationer med svenskar än vad man kanske får hemma. Det är lätt att komma väldigt nära varandra snabbt. Du är utsatt och långt ifrån ditt sociala nätverk – så ni har mer behov av varandra. Det har jag märkt när jag själv har varit utlandssvensk också, minns AnnaHelena.

Kristoffer tyckte att förslaget var konkret och blev sugen på att se om idén gick att ta vidare så han kontaktade EFS Sverigeavdelning och Internationella avdelning för att få deras reaktion på det hela. De var modiga och hakade snabbt på idén.

– Vi är glada över EFS London och ser med glädje och förväntan fram emot fler nya missionsinitiativ. Vi tror att Gud utmanar oss att vara skördearbetare och vi får våga fråga oss vilket missionsområde Gud lagt på mitt eller våra hjärtan. Det kan vara   både en specifik målgrupp som här, svenskar i London, men det kan också vara mitt villakvarter, säger Tin Mörk, nationell missionssekreterare.

Det AnnaHelena tycker är det häftigaste med den här resan hittills är att hon så tydligt kände en kallelse till att starta något i London och att hon upplevde att det är nu det gäller. När alla klartecken stod färdiga var det bara att gå. Precis så upplevde den anglikanska kyrkan det också. Guds timing var rätt för dem båda. Mötet med svenskarna på plats upplevs väldigt öppet, möjlighetsbaserat och positivt. Svenskarna signalerar ingen skepsis över att det är en kyrka de samlas i, utan visar tacksamhet och förväntan över att hitta en trygg mötesplats.

– Det här är mission i Sverige, utomlands för svenskar, som jag hoppas kan ge ringar på vattnet. Både att folk flyttar hem och att det kanske till och med blir en plantering i Sverige härifrån så småningom. Men också att det finns människor i Sverige som bär en vision och inser att ”jag har ju en grupp på mitt hjärta som vi inte når just nu. Hur kan jag göra nåt?” Att vi kan se att det här som verkar lite knäppt eller lite udda, som vi inte har gjort förut, inte är så konstigt. Att det kan inspirera någon annan att gå vidare i sin vision, det hoppas jag på, säger AnnaHelena.

• Della
• Twittra