Med nya ögon

Isak Rama såg Jesus sitta framför sig i cellen på häktet. Upplevelsen omkull­kastade allt – missbruket, våldet och otryggheten – och blev startskottet till att lära om det han dittills lärt sig om livet.

Att Isak Rama är uppvuxen i Dalarna hörs så fort han öppnar munnen. Familjen bodde i den lilla orten Smedjebacken, och trots att miljön på många vis var destruktiv var Isak ett lugnt och harmoniskt barn som älskade naturen, fiskade och ofta lekte med insekter. När hans föräldrar skilde sig bodde Isak och hans äldre bröder tillsammans med sin mamma och tillbringade varannan helg hos sin pappa.

– Jag kommer från en trasslig familj med mycket missbruk och kriminalitet, men som barn förstod jag inte misären som omgav mig. Det var generellt mycket våld i byn. Om en man blev kränkt av en annan skulle han brutalt misshandla honom. Jag tyckte det var obehagligt men trodde det var så det var. 

När Isak var åtta år valde han att bo med sin pappa som då flyttat till Trelleborg. Föräldrarnas relation var inte den bästa, vilket påverkade Isak. 

– Då gick jag från att vara skötsam till att vara väldigt strulig. Jag bråkade och slogs både i skolan och på fritiden. Jag tyckte om att elda och leka med tändstickor och – det låter sjukt – men jag råkade elda upp ett hus. Jag sköt iväg en tändsticka in i ett stort sophus på skolan och när jag gått därifrån satte den fyr på hela huset. Då fick jag flytta tillbaka till Dalarna.

Det var en mer våldsam pojke som återvände till Smedjebacken. Samtidigt började han snatta i affärer, och när han var tio år stal han sin styvfars bil för första gången. 

– Mamma var inte hemma och hennes man hade somnat i soffan. Jag tog hans bilnyckel och körde på ettans växel genom hela byn. När jag skulle parkera flög bilen rakt in i ett träd bredvid parkeringen. Jag visste ju inte att man skulle trycka in kopplingen. Dagen efter var det ett mysterium för alla hur det hade gått till. 

Som barn tänkte Isak att hans missbrukande släktingar levde ett glamoröst liv. 

– En gång tog jag en pipa som en släkting rökt hasch i. Jag ville bara bli hög, och gjorde allt för att få droger, men det var ju ingen som ville ge det till en elvaåring.

Sommarlovet innan sjuan hittade Isak till slut en äldre bekant som kunde tänka sig att sälja droger till honom – till ett högt pris. Snattandet byttes ut mot stölder av mopeder och cyklar som kunde säljas för att finansiera missbruket.

Den enda pausen från strulet fick Isak i familjens sommarstuga. Tillsammans med sin kompis Jocke rökte och sålde han fisk, och för förtjänsten köpte de redskap och åkte på fiskeresor. Men tillbaka i skolan ledde de ständiga bråken till avstängningar. I nian fick Isak en ny assistent, hans kusin Micke. 

– Han la ner sitt liv för att jag skulle gå i skolan. Skolkade jag letade han upp mig och drog mig dit. Det året pluggade jag upp hela högstadiets betyg tillsammans med honom.

Sommaren innan gymnasiet gick Isak från att röka hasch och dricka alkohol till att använda amfetamin och bensodiazepiner. Han berättar att han blev polisanmäld för flera fall av misshandel, skadegörelser och bilstölder. 

– På gymnasiet kom jag i kontakt med andra missbrukare. Det var många som ville skada mig för att jag gjorde så mycket skit. En gång var jag med i flera slagsmål på en kväll, trots att min mamma var nattvandrare på stan och försökte slita mig därifrån. Att vara våldsam blev min identitet. 

I omgångar bodde Isak på familjehem och även korta perioder hemma i Smedjebacken ledde till stora problem – och stora skulder. Med hjälp av socialen flyttade han några år senare till en hästgård utanför Örebro, där tanken var att omgivningarna och djuren skulle få en lugnande effekt på de boende, men resultatet blev det motsatta. Flera av de äldre hade substitutionsbehandlingar och delade mediciner med varandra.

Efter en tid av hemlöshet och en period i häktet kände Isak att han inte orkade mer. Han kom på att ett rån kunde ge honom antingen pengar eller en tid i fängelse, vilket bara hade varit skönt. Mycket riktigt blev Isak jagad av polisen och häktad. 

– I häktet mådde jag skit. Det kändes hopplöst och jag ville bara att allt skulle förändras. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag satte mig på knä och bad: Gud, om du finns, hjälp mig ur det här och visa dig för mig. 

Isak tänkte inte att det var Jesus han sökte, med en muslimsk pappa hade alltid islam legat närmare till hands. Senare samma dag knackade det på dörren och en kille från kyrkan ville prata med Isak. Han berättade om sin resa, hur han mött Gud, och under samtalet hör Isak ett instrument han inte känner igen.

– Plötsligt är det som om den här killen har förändrat sig helt. Jag får en konstig känsla i min kropp, känslan av att Jesus sitter framför mig. Och så säger han: »Jag är alltid med dig och du är aldrig ensam, jag kommer att komma igen. Jag vill frälsa dig«. Jag blev panikslagen och gick raka vägen därifrån. När jag kom tillbaka till cellen bad jag: Om det var du som var där, så visa dig för mig igen. 

Andra menade att han hade hallucinationer, men Isak kunde ändå inte släppa minnet av upplevelsen. 

– Tidigare hade jag utnyttjat människor för att få det jag ville, droger, pengar och sådana saker, men när jag nu gjorde det fick jag ångest och mådde jättedåligt. 

Väl ute ur fängelset blev det tydligt att drogerna, som Isak hade tagit för att må bra, börjat få honom att må sämre. Med anledning av en grov misshandel häktades Isak igen och två damer från kyrkan kom på besök. Isak berättade vad han varit med om och minns svaret på finlandssvenska: 

– Herre Amalia, du måste ju förstå att det var Jesus du såg och att han vill vara med dig. 

Varje vecka träffade Isak en pastor för att prata om kristen tro och gå igenom Bibeln. 

– Jag fick ett hopp om förändring jag aldrig hade haft innan. Jag bad om saker, om lösningar och förklaringar, och fick bönesvar hela tiden. 

Isak lät döpa sig inne i anstalten, med en vakt och några medintagna som vittnen. 

– När jag öppnade ögonen efter att de bett för mig var det som om allt var nytt. Som om jag tidigare hade haft ett grått filter på mina ögon. Nu var allting ljusare, blåare, lättare och jag kände mig helt fylld av något rus. Varje gång jag testat nya droger som ska ge mig den lycka jag vill ha, var det ju det här jag egentligen sökte.

Med nya ögon fortsatte Isak att avtjäna sitt straff. 

– Fängelset var min räddning. Det var verkligen en retreat i min egen cell. Några veckor innan julen berättade några andra kristna om fastan och jag tog bort min TV från cellen, trots att den var det enda jag kunde fly mina tankar med när jag var inlåst tretton timmar per dygn. I stället satt jag i bön, läste Bibeln och skrev. Jag fick hopp om min framtid, att det skulle bli bra.

Genom en bild Isak fick när han bad, blev han fri från den prestationsångest som hindrat honom från att studera eller ta tag i saker. Ett tilltal från en medfånge ledde till att han förlät sin pappa och paranoian, som gjort det svårt att ha relationer med andra människor, försvann totalt. Den stora förändringen märktes av de anställda på anstalten och gjorde att straffets sista månader fick avtjänas på ett behandlingshem. Därefter gick flytten till Helsingborg. 

Sedan dopet hade Isak varit nykter, men att anpassa sig till samhället utanför fängelset var en utmaning.

– Tidigare hade jag gjort vad jag ville, nu var jag tvungen att vara på jobbet med en chef som bestämde över mig. Jag fick hindra mig själv från att falla in i manipulativa mönster. Åren i missbruk gjorde mig till en människokännare, vilket kan användas både positivt och negativt. Ibland är den enkla vägen att ljuga, men nu var jag tvungen att vara ärlig och låta bli att utnyttja andra människor.

Efter att ha åkt runt till olika församlingar han inte känt sig hemma i hamnade Isak på en gudstjänst med Sebastian Stakset och blev inbjuden till EFS-kyrkan söndagen efter.

– Jag kände rätt fort att det var stället jag ville gå till. Först tyckte jag det var störigt att barnen sprang runt hej vilt, men sen tänkte jag att kyrkan också är barnens hus – de ska få vara som de är. Det hade jag inte sett i andra kyrkor. Daniel som är präst här fick mitt nummer, han var väldigt ihärdig med mig och ringde hela tiden. Jag svarade inte alltid och många perioder kom jag inte till kyrkan, men han fortsatte ändå höra av sig. 

Under samma tid fanns det delar av livet som var destruktiva. 

– Det påverkade min tro på Gud och jag blev inte så klartänkt, blev osams med många. Då fick jag väldigt mycket stöd från kyrkan och beslutade mig för att släppa allt och bara fokusera på Gud. 

Isaks sociala mönster förändrades successivt. 

– I kyrkan fick jag vänner som inte hade levt i missbruk och vi byggde vår gemenskap på tron på Gud. Nu har jag ett tryggt nätverk runt mig och är oerhört tacksam att jag har människor jag kan lita på. Tidigare släppte jag inte in sådana människor i mitt liv, för att jag kände mig så utanför.

I fängelset var Isak arg på Gud över sin uppväxt och hur livet blev, men ilskan har inte bestått.

– Jag är inte glad att jag har levt det livet, men är glad över den kunskapen jag har. Igenkänning är inget man kan plugga sig till. 

Isak är inne på sista momentet i utbildningen till behandlingspedagog, vilket han redan nu jobbar som. Och det händer ofta att han på väg hem från kyrkan möter gamla vänner i aktivt missbruk som behöver höra om Gud. 

– Om jag inte hade gått med Gud hade jag aldrig orkat göra det jag gör. Jag behöver egentligen inget mer i mitt liv. Jag skulle kunna leva som nu livet ut och fortfarande vara jättetacksam. Men jag vill leva i mission. Jag har fått ett fantastiskt liv som jag aldrig kunde tänka mig. Det vill jag dela med mig av till andra människor.