Värmen slog mot honom när han gick ut från flygplatsen. Som att kliva in i en ångbastu.

– Jag gick inte ur den förrän jag åkte hem till Sverige igen, men man vänjer sig vid att bli svettig hela tiden.

Orden är Oskar Karlssons, 25-åringen från Ängelholm som förra läsåret bytte vikarielivet i Sverige mot ett volontäruppdrag i Myanmar/Burma.

– Jag visste inte mycket om landet innan jag åkte dit. Jag fick till och med dubbelkolla var det låg. Jag åkte dit med en öppenhet för att det skulle vara annorlunda och det tilltalade mig mycket, säger Oskar.

Längtan att få åka utomlands och jobba har funnits hos honom länge, men att det blev via just Salts volontärprogram var mest en slump, eller?

– I backspegeln ser jag att det blev bra, att mycket löstes längst vägen och att det verkligen kan ha varit Guds ledning att Emma skickade länken.

Emma, det är Oskars storasyster som för några år sedan var ute på resa med organisationen Ungdom med uppgift. När hon kom tillbaka var det märkbart att något hade hänt med henne. Hon hade mognat och växt. Oskar berättar att det är en känsla han aldrig kommer glömma och den fick honom att själv vilja uppleva det. Då ledde det inte till något konkret, men förra våren kom så en länk från systern om Salts volontärprogram.

– Jag hade först gått bibelskola och sedan jobbat några år som vikarie på olika ställen. Jag kom in i en lunk, var kvar i samma sammanhang där jag hade växt upp och kände mig lite fast i det. Jag var inte jättenöjd med livet.

Han bestämde sig för att skicka in en ansökan och fick ett positivt svar direkt.

Några månader senare satt han och medvolontären Kristoffer Lindve i en bil på väg från flygplatsen i Yangon och såg en stor kontrast till Sverige svischa förbi.

– Vägarna är dåliga, smala och gjorda av cement. I vägkanterna smälls det upp bambuställ lite överallt där det säljs söta drycker eller friterade saker, säger han och tillägger:

– Det var speciellt att se buddhistiska munkar komma gående på ett led första gången. Och sedan slår det ju en hur många guldtempel det finns. De ser inte ut som våra svenska betongblock direkt.

Myanmar har länge varit en militärdiktatur och stängt mot yttervärlden, men landet är nu inne i en förändring.

– Det har blivit mer och mer öppet och det går fort framåt. Vi var där under valet i november och då vann ett demokratiskt parti, men av dem som sitter i parlamentet är fortfarande 25 procent militärer.

Salt har haft volontärer i Myanmar i tre år och även för dem har det skett förändringar.

– Första året fick volontärerna inte bo i samma villaområde som handledaren, utan var tvungna att bo mitt inne i stadskärnan, men vi fick lov att bo där, så visst har landet öppnat sig.

Oskar och Kristoffers huvudsakliga uppgift var att ha engelskundervisning för barn. Klasserna i de kommunala skolorna är stora och eleverna hinner inte få så mycket pedagogisk hjälp, vilket gör att privat extraundervisning är vanligt.

– Deras engelska är överlag dålig eftersom landet har varit stängt så länge. Därför har de inte nåtts av utländsk musik och teve, men nu syns en glädje och öppenhet över att få lära sig språket.

Med erfarenhet av att vara lärarvikarie i Sverige kunde Oskar se skillnader i klassrumsmiljön.

– I Sverige blir det inte tyst i klassrummet om eleverna ska diskutera något, men i Myanmar måste barnen verkligen uppmuntras att våga prata. I deras kommunala skola svarar barnen bara precis när de får en fråga, de har inget interaktivt samtal mellan lärare och elever. Där kände vi att vi hade en uppgift.

Undervisningen arrangerades av den kristna församlingen i Yangon och lektionssalen var ett rum i församlingsledaren Williams hus. Tillsammans med sin familj tog han dessutom hand om 10–15 barn från olika delar av landet.

– För de kristna där innebär inte kyrkan bara en av många verksamheter i vardagen, utan församlingen är deras liv. Deras tro präglas av att Jesus är med varje dag och därför börjar gudstjänsten på måndagen och pågår hela veckan. I Sverige blir vi ofta bara söndagskristna.

De använde inte ens ordet kyrka speciellt mycket, säger Oskar och fortsätter:

– För dem är församlingen inte så mycket en möteslokal, utan mer en gemenskap av troende. De ser staden som ett missionsfält och församlingen som Kristi kropp på jorden, med uppgift att utbreda Guds rike.

Församlingens uppdrag uttryckte de med orden »Disciple Making Mission«.

– Deras fokus är att när du har tagit emot Jesus så går du ut som lärjunge. För mig blev det tydligt att lärjungaskap handlar om att vara följeslagare, bli lärd av läraren och följa dennes sätt att leva, tänka och resonera. Jesus liv bör efterlevas av oss i Sverige på samma sätt som de försöker göra i Myanmar.

På söndagarna samlades församlingen först i Williams föräldrars hus och firade gudstjänst. På eftermiddagen åkte de sedan hem till någon i församlingen, sjöng lovsång och bad.

– Jag inspirerades av enkelheten kring tron, att det inte var något konstigt att prata om den. De vågade vara stolta över sin tro, men det var ingen motsats till att ha tvivel. De kom till kyrkan även då de tvivlade och försökte inte upprätthålla något perfekt yttre, utan la fram allt i bön.

Var det någon i församlingen som behövde hjälp så ställde de andra upp, berättar Oskar.

– Att hjälpa till praktiskt i livet ingår i en troendes liv, tyckte William. Det predikades mycket om vad du vinner på att följa Jesus, men också vad han förväntar sig av oss. Att vi vinner vår skatt i himlen.

Församlingen fungerade nästan som en familj och hade till exempel någon svårt att betala hyran under en period gick någon annan in och gjorde det. Skulle någon bygga på sitt hus hjälpte andra till. Det var naturligt att ge, trots att de flesta inte äger alls mycket.

– I Sverige fokuserar vi lätt på vad vi går miste om när vi ger bort, i stället för att fokusera på det vi vinner på att leva ett mer utgivande liv. Jag tror att vi kan slippa mycket mental stress och plågor genom att dela med oss mer. Vi är ju kallade att få det bröd vi behöver, inte allt vi pekar på.

Har deras sätt att se på pengar och gåvor påverkat dig konkret sedan du kom hem?

– Jag försöker att tänka på mina prioriteringar, vad jag kan göra när jag ser situationer där det behövs konkret hjälp. Jag vill att det ska bli mer naturligt för mig att ge utan att känna en rädsla över att lämna ifrån mig pengar. Jag behöver utmana mig själv och våga se vad jag har hjärta för.

Utmanas gjorde han även på andra sätt när uppgifterna i församlingen blev fler.

– Först fick vi ha bibelstudium varannan lördag och på slutet fick vi även predika på söndagarna. Det var ovant för mig, men genom att våga göra det kontinuerligt växte jag och kände att Gud manade mig att säga saker som andra behövde höra. Församlingen hade en lyhördhet och öppenhet.

Åtta månader i ett annat land gav Oskar också en annan och mer positiv syn på Sverige.

– Jag hade en rätt svart och negativ syn på Sverige innan jag åkte, men när jag kom hem kände jag en tacksamhet som jag inte hade haft innan. Jag fick hopp för Sverige och insåg att det finns mycket gott församlingsarbete här.

– Medan de i Myanmar främst har yttre utmaningar har vi mer inre. Men Gud ser vårt folk och våra utmaningar.

Tiden i »ångbastun« gav honom även en annan insikt.

– Den klara luften vi har här – som jag uppskattar den nu!

Med den här erfarenheten kan han varmt rekommendera andra att bli volontärer.

– Det finns något att lära av alla sammanhang och du får en erfarenhet som du aldrig kan läsa dig till. Kommer du med ett öppet sinne och ödmjukhet så bjuder de in dig i sina liv.

Oskar berättar att han också uppskattade att, inför sin resa, få en rejäl introduktion till vad EFS och Salt är och hur deras historia i världen har sett ut.

– Det gjorde att jag åkte ut med en större respekt för det sammanhang jag skulle till. Förberedelserna fanns inte till bara för att ge oss en bättre upplevelse, utan också för att det skulle märkas att vi var där för kyrkan och Kristus.

Efter att i våras först ha landat i Skåne gick flyttlasset vidare norrut till Umeå och folkhögskolan Dalkarlså, där Oskar nu går lovsångslinjen. Här funderar han på nästa steg i livet.

– Jag jobbade en sommar i hemtjänsten och det har växt fram i mig att jag ska läsa till sjuksköterska. Det kan användas både utomlands och i Sverige. Jag kan absolut tänka mig att åka till Myanmar igen, men vi får se vad Gud öppnar och stänger för dörrar.

På fötterna har han fortfarande fysiska reseminnen kvar i form av myggbett. I hjärtat har församlingen i Yangon gjort avtryck som han hoppas aldrig försvinner.

– Det jag främst tar med mig är inte att det hände häftiga saker där nere, utan det är deras glädje över ordet och lovsången och att lärjungaskap inte bara handlar om en dag i veckan. Jesus är med oss alla dagar, den insikten hoppas jag kunna komma till mer och mer.

• Della
• Twittra