Solens milda strålar har glatt mig hela vägen fram till mitt lunchmöte på Café UH i Örnsköldsvik. I dörren möts jag av Edvin Näslund, 30, en av prästerna i EFS-föreningen.

Efter att vi gjort våra beställningar slår vi oss ner vid ett ledigt bord. Caféet har funnits länge och bland många benämns det lika gärna Ungdomshemmet. När det grundades fanns en stark vision i EFS Örnsköldsvik om att skapa en mötesplats för ungdomar i stan. Går det att hitta en lämpligare plats för ett samtal om att nå nya generationer med evangeliet?

Edvin har varit ledare bland ungdomar under ett flertal år och han upplever att det under den tiden skett en genomgripande förändring.

– ­­­Förut räckte det att vi hade ungdomsgruppen, folk kom dit och det var lätt att fånga upp dem i olika uppgifter. Idag är utmaningen att det inte räcker med att erbjuda en samling dit de kommer. Vi måste ge dem en tillhörighet som är så pass stor att de känner att här får jag vara med och påverka. Det gäller såväl uttryckssätt som kvällarnas innehåll, säger Edvin.

Om behovet att ge unga tillhörighet är den ena vingen för att få arbetet bland ungdomar att lyfta, menar Edvin att den andra vingen består av att tillgodose ungdomars behov av att bli ledda.

– Det behövs ett andligt ledarskap mer än ett verksamhetsledarskap, för verksamheten kommer de att utforma av sig själva. Jag uppfattar ett rop från unga idag efter vägledning för att växa som lärjungar och ledare, säger Edvin.

För en tid sedan möttes en grupp ungdomar till bibelläsning. Edvin berättar att det visade sig vara första gången som en i gruppen bad högt för någon annan.

– Deltagaren tyckte det var jättesvårt men vi fick förmedla att Gud hörde uppriktigheten i bönen och att detta med att be och lägga händerna på varandra är något som Nya testamentet uppmanar oss till, säger Edvin.

Just vikten av att ge unga chansen att pröva ledarskap på rätt svårighetsnivå och att sedan hela tiden ge dem återkoppling, är något som präglat den tjänst Edvin stått i under åren. I samband med att han läste teologi i Norge, kom han för första gången i kontakt med en metodik som kallas Ledarskapsrektangeln. På många sätt påminner det om det urgamla lärlingssystemet, där en mästare lärde upp en adept att utöva ett hantverk. Den här metodiken har en oerhörd styrka eftersom den till sitt väsen är multiplicerbar. Multiplikationen sker genom att nya ledare tränas upp som i sin tur tränar upp nya ledare. Innan pandemin var det omkring fem av sex ungdomar i ungdomsgruppen som hade ledaruppgifter.

– Under en period behövde jag knappt göra något i ungdomsgruppen. Helt plötsligt tog de hand om lovsången, mötesledningen, bönen, predikan, givandet – alltihop! Som ledare i vår tid måste jag investera i relationer på ett djupare plan och jag kan göra det med tre till fyra ung­domar i taget. Jag brukar be för ungdomarna och pejla av vilka som är nåbara och villiga att gå in i en ledaruppgift, säger Edvin och fortsätter: 

– Ledarskapsrektangelns hörn ger mig sedan fyra tydliga steg för att utrusta nya ledare. 1) Jag gör – du ser. 2) Jag gör – du hjälper mig. 3) Du gör – jag hjälper dig. 4) Du gör – jag ser. Det här är applicerbart på alla områden och det mest glädjande är när jag får se dem jag tränat i sin tur tränar andra på samma sätt. 

När vi går ut från »Ungdomshemmet« ber jag Edvin ge en avslutande hälsning:

– Prata inte ansvar med ungdomar utan sträva efter att ge dem tillhörighet. 

• Della
• Twittra